Markanvändningsklassificering 2000

Statistikcentralen har publicerat en klassificeringsstandard över den finländska markanvändningen för statistikväsendet. Vid sidan av statistikväsendet rekommenderas att den nya markanvändningsklassificeringen används även i övriga datasystem som beskriver mark- eller områdesanvändningen. Markanvändningsklassificeringen är även en JHS-standard (JHS 186). Finland har saknat ett nationellt klassificeringssystem för markanvändningen som vore vidsträckt, allmänt godkänt och som skulle betjäna så många användares behov som möjligt. Pressen på att skapa ett sådant här klassificeringssystem och forma ett material har uppstått ur de nationella och internationella behoven. Nationella behov är bl.a. statistikföring, regionala analyser och planering. Internationella behov däremot är de rapporteringsskyldigheter EU-medlemskapet innebär och överlag tillställandet av markanvändningsuppgifter till internationella organisationer. Lantmäteriverket satte i början av 1997 i gång ett projekt med syftet att planera klassificeringssystem och system för insamling av uppgifter om markanvändning och landtäcke som lämpar sig för finländska förhållan­den. Målet var ett klassificeringsmaterial som innehåller landsomfattande standardklassificeringar av markanvändning, landtäcke och markgrund, som passar för de flesta användare och som så väl som möjligt kan kombi­neras med andra tilläggselement som bildas skilt för sig. Ett ytterligare mål var att klassificeringssystemet i mån av möjlighet tillfredsställer både na­tionella och internationella behov. Ledningsgruppen för projektet bestod av experter från många olika organisationer. Behovsutredningen visade bl.a. att det utöver markanvändning och landtäcke behövs information om jordmånen och om begränsningar som gäller markanvändningen samt material från alla håll i landet som producerats med enhetliga metoder. Ytterligare behövs geografiska uppgifter som hjälp vid statistisk analys och uppföljning. Materialet borde ha både i vektor- och rasterform. I samband med projektet ansågs det ändamålsenligt att hålla i sär de klassificeringssystem som beskriver markanvändning, landtäcke och jordmån. Systemet gavs namnet SLICES. Utgångspunkten för att nå ett ekonomiskt slutresultat var bl.a. att material som redan finns ska utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt. Många olika material med geografiska uppgifter har redan samlats in i Finland och de utgör endera som sådana eller efter bearbetning ett användbart källmaterial för markanvändnings- och landtäckeklassificeringen. Avsikten har varit att behandla materialen så att produktionen är så automatisk som möjligt. Testanvändningen har visat att en lämplig produktionsenhet är 80 x 80 km2. Genom ibruktagandet av klassificeringen eftersträvas en enhetlighet i de metoder och begrepp som används i statistiken över markanvändningen och därmed jämförbarhet.

Den finländska klassificeringsstandarden avviker från de internationella klassificeringarna särskilt i det hänseende att det ledande klassificeringskriteriet är markanvändningen ur den ekonomiska verksamhetens synvinkel. Därmed definierar markområdets betydelse som resurs för den ekonomiska verksamheten till vilken markanvändningsklass den räknas. Områdets landtäcke eller markgrund är sekundära kriterier, till skillnad från i många andra klassificeringar som används som är kombinationer av markanvändningen och landtäcken. Strukturen hos den finländska markanvändningsklassificeringen är hierarkisk i tre nivåer. Huvudklasserna, dvs. den högsta hierarkinivån, har bildats enligt många andra, till exempel internationella, system: byggd mark, skog (övrig mark) och vatten. Som byggd mark räknas objekt som ofta har konstruktioner som uppstått till följd av människans verksamhet och som i första hand används för boende, arbete, mobilitet eller rekreation. Dessa har vidare delats in i klasser enligt hurdan den verksamhet som utövas i området ser ut. Den nya finländska markanvändningsklassifikationen tillämpar inte direkt något befintligt system. De internationella klassifikationssystemen och den nya finländska markanvändningsklassificeringen har vissa gemensamma drag såsom hierarkin och bildandet av klasser på första nivå. Men det finns skillnader: i Finland ville man skapa en klassificerings om i första hand är lämplig för nationellt bruk, medan syftet hos de undersökta internationella systemen varit att göra klassificeringen lämplig för alla. Den finländska markanvändningsklassificeringen skiljer sig från de internationella klassificeringssystemen särskilt i det att klassificeringen av markanvändningen, landtäcket och jordmånen har skiljts åt från varandra: landtäcket är områdets fysiska beskrivning och användningen dess funktionella beskrivning. I internationella system har oftast kombinerats klasser som gäller både användning och landtäcke. Då har markanvändningen oftast varit det bestämmande kriteriet och endast områden som inte anses ha något särskilt bruk eller vars användning på grund av landtäcket är självklart har klassats enligt landtäcket. Problemet med en kombinerad markanvändnings- och landtäckesklassificering är ofta att ett objekt med ett visst landtäcke kan ha flera olika användningssätt. På samma sätt kan ett område som används för något specifikt ha landtäcken av flera olika typer. Ifall ett system som omfattar alla kombinationer skapas blir antalet klasser enormt stort. Å andra sidan försvinner information ifall antalet klasser hålls rimligt. Informationen som gäller vår livsmiljö samt markanvändnings- och landtäckesklassificeringsmaterialet behövs på tre olika nivåer: - Nationellt för markanvändningspolitik och nationell miljövård Största delen av användningen och användarna har att göra med den offentliga förvaltningen. Potentiella lokala och regionala användare är bl. a. kommuner, landskapsförbund, forskningsinrättningar och högskolor. På nationell nivå finns det betydligt färre användare, med miljöförvaltningen, Skogsforskningsinstitutet, försvarsförvaltningen, Statistikcentralen och Geologiska Forskningscentralen som exempel. Markområden klassificeras enligt användningen och å andra sidan enligt det som endera av naturen eller som en följd av mänsklig verksamhet finns på markytan. Ett visst område kan höra till bara en markanvändningsklass. Med markanvändning avses att ett område faktiskt används för något visst ändamål, inte t.ex. potentiell eller planerad användning. Användningssättet bestäms av den enda eller den huvudsakliga användning som utesluter all annan användning. Det område som klassificeras ska ha en areal. Detta innebär att en punkt eller ett område med liten areal inte beaktas eller klassificeras. Markanvändningsklassen definieras på basis av den primära (huvudsakliga) eller den ekonomiskt viktigaste användningsformen för området ovanför markytan. Konstruktioner och markanvändningsformer under markytan beaktas inte då markanvändningsklassen definieras. Därmed bestämmer ett befolkningsskydd som sprängts in i ett berg inte användningsklassen för området "ovanför" och en väg eller järnväg som löper i en tunnel är inte ett trafikområde. Områden under byggnad förs till sin slutliga användningsklass först då byggnadsobjektet är färdigställt och har tagits i bruk. Till dess hör området till sin tidigare markanvändningsklass (t.ex. områden med byggnadslov) eller till klassen ”Övriga marker” (t.ex. mångåriga, omfattande vägbyggen). Områden som tagits ur stadigvarande bruk (t.ex. tomma fabriksområden) förs i regel till sin tidigare markanvändningsklass om inte området tagits i annat bruk. Om området emellertid inte rimligtvis kan användas för sitt tidigare användningsändamål (t.ex. fallfärdiga ödegårdar; före detta täktområden; avstjälpningsplatser som lagts ned/formats för att smälta in i land­skapet; väggbottnar som tagits ur bruk osv.) och området inte tagits i annat bruk, klassificeras det i regel som ”Skogsbruksmarker”, förutsatt att markens avkastningsförmåga åtminstone motsvarar kriterierna för tvinmark och området inte behäftas med användningsbegränsning som förhindrar jordbruksanvändning. I annat fall förs området till klassen ”Övriga marker”, dvs. till områden som inte används. Tillfällig markanvändning för något annat ändamål ändrar inte den permanenta markanvändningsklassen för ett område, (t.ex. är ett temporärt råvirkeslager på en åker fortfarande åker.) Markanvändningsklassen ändras inte heller om ett område tillfälligt är ur bruk eller verksamheten stoppas, (t.ex. vid produktionsstopp i kraftverk). Det dominerande användningssättet för en byggnad avser det sätt på vilket största delen av den totala våningsytan i byggnaden används. Det dominerande användningsändamålet för en byggnad avser den användningsform för vilken största delen av den totala våningsytan i byggnaden är avsedd oberoende av om byggnaden tillfälligt står tom eller helt eller delvis är i annat bruk. Med omkringliggande markanvändning avses den markanvändningstyp inom vars område objektet ligger eller en markanvändning i objektets omedelbara närhet. Områden med liten areal eller som anses vara av liten betydelse, såsom en lada på en åker, klassas enligt den omkringliggande markanvändningen om inget annat separat anges i objektsmodellen. Omkringliggande markanvändning är ett hjälpbegrepp, inte en klass för klassificeringen. Markanvändningens huvudklasser har angetts med bokstäver. Det finns åtta huvudklasser. Koordinering av statistikföringen av markanvändning Då uppgifter levereras till internationella organisationer borde uppgiftsinnehållet vara enhetligt för alla länder. I annat fall är det svårt att jämföra uppgifterna med varandra. Skapandet av ett klassificeringssystem påverkas av användningssyftet (bara de uppgifter som behövs samlas in) och den omgivande verkligheten (systemet innehåller inte klasser som antagligen inte förekommer inom användningsområdet). I Finland siktade utvecklandet av den nationella markanvändningsklassificeringen på en så smidig klassificering att internationella informationsbehov och material kan härledas ur den genom separat kalkylering. Endast de uppgifter för vilka detta inte är möjligt samlas in separat. En del av uppgifterna kan samlas in från olika sektorsmyndigheter, precis som hittills. Förenhetligandet av begrepp och definitioner främjas via olika koordineringsprojekt. Utvecklingen och koordineringen av markanvändningsmaterial av olika typer och klassificeringsmetoder är dock en rätt ny verksamhet i Europa. Via EU deltar Finland till exempel i internationella projekt (EEA/CORINE Land Cover; Eurostat Land Use) som strävar efter att främja utvecklingen av databaser som beskriver nationell markanvändning och täckning så omfattande som möjligt, och dels strävar efter att göra databaserna jämförbara med varandra. CORINE LC är det mest konkreta projektet. I början av projektet SLICES betonades att särskild uppmärksamhet ska fästas vid sammanjämkningen av statistikföringen över markanvändningen med Eurostats statistik samt med de krav som databasen CORINE Land Cover, som beskriver Europas markanvändning, ställer. I utredningsarbetet undersöktes därmed strukturen hos vissa internationella klassificeringssystem (CLUSTERS, ECE, Nordisk Areal Klassifikation, CORINE Land Cover) samt hur lämpliga de är för Finland som sådana eller efter bearbetning. CLUSTERS (Classification for Land Use Statistics: Eurostat Remote Sensing Programme) Är ett försöksprojekt som genomförts i samband med Eurostats forskningsprogram "Remote Sensing and Statistics". Uppgiften var att utveckla en markanvändningsklassificering som förenar både statistikmässiga behov och behov som gäller planeringen av områdesanvändningen och som kunde genomföras med fjärranalystekniken. Man har strävat efter att göra CLUSTERS kompatibelt med de övriga europeiska klassificeringssystemen bl.a.: - jordbruksmarker: CRONOS (K178 Classification Scheme of Surveys on Agricultural Structures) - skogar: Eurostats definitioner för skog - miljö:O:ECF och OECD:(s) klassificeringar. CLUSTERS-nomenklaturen är hierarkisk och omfattar fyra plan. Klassificeringen innehåller också klasser som inte i första hand beskriver markanvändning utan landtäcke, t.ex. ”Bergsbuskage” Klassystemet är mycket detaljerat med tanke på att det är frågan om ett ”Remote Sensing”-system. Klasserna är på nivå 1 på nivå 2 på nivå 3 på nivå 4 Det finns med sådana klasser som uppenbarligen inte kan klassificeras med någon typ av kartmaterial (till exempel ”Handel och finansiering”, ”Tung industri”). Det kan vara möjligt att det inte ens är tänkt att föra klassificeringen till alla delar till hierarkinivå 4. CLUSTERS innehåller en stor mängd klasser som inte alls förekommer i Finland eller vars areal och betydelse är marginell. I Finland finns det å andra sidan rätt få klasser som inte förekommer i CLUSTERS, men dess klassificeringsindelning är i övrigt inte den bästa möjliga med tanke på förhållandet i vårt land och våra nationella behov. Klassificeringen är särskilt för jordbruksjordar för findelad. ECE (Economic Commission for Europe) lyder under FN och har en klassificering med namnet ”ECE Standard Statistical Classification of Land Use”. Klassificeringen har alltså utarbetats speciellt med tanke på statistiska synpunkter. Avsikten var att erbjuda en ”grund” där nationella material kan samlas för internationella jämförelser och analyser. I klassificeringen har man strävat efter att beakta följande fyra användningsområden: - beskrivning av den nuvarande markanvändningen (statistikföring) - inverkan och behoven av mänsklig verksamhet - miljövård och ekolog - möjligheterna att använda områden i framtiden (planering) I motiveringarna till klassificeringen konstateras att den inte erbjuder så värst goda möjligheter till uppföljning av ändringar i användningen och inte heller information om hur området ”reserverats” för en viss användning, vilket kunde ge möjligheter att följa upp och bedöma till exempel hur bosättningen spridit sig. "ECE-klassificeringen består på sätt och vis av två plan: den första hierarkiska nivån beskriver enkom landtäcket och nivåerna 2-3 beskriver användning (utom i huvudklass 2, där klassificeringsgrunden är träslag). Den tredje hierarkiska nivån är ”optimal”; den är alltså inte nödvändigtvis avsedd för operativ användning. Den minsta figurstorleken i klassificeringen är 0,5 hektar, vilket ändå inte är en förutsättning för att data levereras." "ECE-klassificeringen används som grund bl.a. för OECD:s och FAO:s insamling av uppgifter om markanvändning och miljö." Nordiska statsministermötet föreslog 1981 för Nordiska utskottet för miljöstatistik att en gemensam Nordisk arealklassifikation bereds som nordiskt samarbete. Klassificeringen planerades 1981–1982 av en samnordisk arbetsgrupp exkl. Island: klassificeringen är en nordisk motsvarighet till ECE-klassificeringen. År 1982 rekommenderade statsministermötet att klassificeringen tas i bruk i nordisk forskning. Klassificeringen är avsedd speciellt för jämförelse av uppgifter om de olika nordiska länderna. "Den nordiska arealklassifikationen har inte i Finland använts i statistikföringen av markanvändning. Inte heller i de övriga nordiska länderna har klassificeringen blivit etablerad. Användningen av Nordisk arealklassifikation och dess ställning i de övriga nordiska länderna undersöktes inte medan detta utredningsarbete pågick. Statistikcentralen beredde preliminärt Finlands nationella markanvändningsklassificering utgående från den nordiska arealklassifikationen, men arbetet infördes under SLICES-projektet." Också Corine är, liksom de övriga nomenklaturer som nämnts här, ett biandsystem som omfattar markanvändning och landtäcke. Corine-nomenklaturen har tre nivåer. En ”nationell Corine” med tilläggsklasserna 4–6 har planerats för att motsvara Sveriges nationella behov. Corine bildas som ett separat projekt för varje EES-medlemsland utgåen­de från nationella topografikartor i skalan 1:50 000-1:250 000 och satellitbilder (SPOT, Landsat). Flygfotografimaterial används som referensmaterial vid tolkningen av satellitbilder, dvs. som klassificeringsnycklar som gör det möjligt att specificera tolkningen av satellitbilder. Klassificeringen är ganska grov. De minsta områdesenheterna är: #NIMI? - minimifigur (väg, flod) I den småskaliga naturmiljön i Finland innebär minimifiguren på 25 hektar en betydande generalisering. Materialet är avsett at användas i skalan 1:100 000, vilket gör att minimifiguren är 0,5 x 0,5 km, på karta 0,5 x 0,5 cm. Avsikten är att ändra generaliseringen i den riktningen att topografin inte bevaras. Detta försämrar ytterligare materialets kvalitet. Beroende på minimifigurens storlek har klassystemet bildats så att det finns en egen klass för områden med ”blandad” användning (på samma sätt som i CLUSTERS). Detta gäller speciellt jordbruksområden och bebyggda marker, där markanvändning kan vara väldigt småskalig. Klassystemet omfattar totalt: på nivå 1 på nivå 2 på nivå 3 Av klasserna på nivå tre är 15 sådana som inte alls förekommer i Finland. Dessutom finns det några klasser där man inte i Finland når den ovan nämnda minimifigurstorleken (t.ex. ’fruktträdsodlingar’, som har mycket små arealer).

Den finländska markanvändningsklassificeringen har gjorts upp utifrån internationella markanvändningsklassificeringar och det s.k. SLICES-projektet som Lantmäteriverket inlett. Statistikcentralens syfte är att i fortsättningen mer omfattande utveckla Finlands markanvändningsstatistik och inventeringen av markanvändningen samt producera statistik om markanvändningen åtminstone per huvudklass eftersom mark- och vattenområdena är vår livsmiljö och grunden för all ekonomisk verksamhet. Markanvändningsmaterialet spelar roll särskilt för en utveckling av miljöbokföringen och bokföringen av områdesanvändningen. SLICES-projektet: I SLICES-projektet regleras fastställandet av markanvändningsklass ge­nom den s.k. staplingsordningen då samma område används för flera olika ändamål (t.ex. om ett område är både åker och område för ellinje) och man i materialet kan/vill ge bara ett huvudsakligt användningssyfte för området - eller då en viss användningsklass ’ingår’ i eller löper ’igenom’ en annan (t.ex. sjö på parkområde eller väg på åkerområde). - eller då en viss användningsklass ’ingår’ i eller löper ’igenom’ en annan (t.ex. sjö på parkområde eller väg på åkerområde). Staplingsordningen bestäms i första hand enligt områdets betydelse och i andra hand enligt källmaterialens noggrannhet. En klass som ligger lägre än någon annan i staplingsordningen blir ’under’ den högre klassen. Det område som hör till den lägre klassen beskrivs med andra ord inte, om samma område redan hör till någon av markanvändningsklasserna högre upp i hierarkin (den hierarkiskt starkare vinner den svagare: området är redan ’reserverat’ för en viss användning). Överlappning av det här slaget kan antingen bero på att området faktiskt används för flera ändamål eller på inexaktheter eller inriktningsproblem i källmaterialet. I detta staplingssystem kan områden på samma nivå inte vara användningsklasser som ligger över eller under varandra (samma källmaterial) utan följande staplingsordning följs. Staplingsordning Markanvändningsklass - Källmaterial Landsvägar - Vägdatabas (Vägdatabas/Lantmäteriverket) Järnvägar - PerusCD (Lantmäteriverket) Enskilda vägar - Vägdatabas (Vägdatabas/Lantmäteriverket) Åkrar, betesmarker, annan jordbruksmark - Åkerdatabas (Lantbruksregistret; Jord- och skogsbruksministeriet, informationstjänstcentralen) Övriga trafikområden - Separat digitering eller PerusCD (Lantmäteriverket) Rekreations- och fritidsområden (parkområden) - Separat digitering eller PerusCD (Lantmäteriverket) Schaktningsområden för malm och annat jordmaterial - Separat digitering eller PerusCD (Lantmäteriverket). Avstjälpningsplatsområden - Separat digitering eller PerusCD (Lantmäteriverket) Vattenområden: inrevatten och havsområden, bassänger - Finlands Miljöcentral (vatten) Trädesmarker, övergivna åkrar - PerusCD (Lantmäteriverket) Energiförsörjningens områden, ellinjer - FINGRID/Lantmäteriverket Bostadsområden, områden för tjänster, industriområden m.m. bebyggda områden - Byggnads- och lägenhetsregistret (Befolkningsregistercentralen; BRC) Skogs- och tvinmarker och impediment inom skogsbruket - VMI (=Riksskogstaxeringen, Metla) Förteckningen tolkas till exempel som följer: - Korsningsområde där en landsväg, en järnväg och en enskild väg korsar varandra Användningsklassen för området är landsväg. =- Järnväg på industriområde och enskild väg på bostadstomt: Området är järnvägs- respektive vägområde, inte industriområde/tomt. Staplingsordningen bestäms slutligen i enlighet med hurudant material man har tillgång till.