Folkräkningar i över 250 år

Skribent: Pekka Myrskylä

Den första landsomfattande folkräkningen i Sveriges rike genomfördes år 1749. Folkräkningen gjordes också på det finska territoriet som på den tiden hörde till Sverige. Finland har tack vare detta enhetlig statistik över folkräkningar och befolkningsförändringar ända från år 1749.

Då Sverige började samla in uppgifter varje år om ändringar i befolkningen, var det helt unikt. Några tusen år tidigare hade folkräkningar redan gjorts t.ex. i Egypten och Kina, men de var inte regelbundet återkommande. I Sverige gjordes folkräkningarna till en början vart femte år och fr.o.m. år 1880 vart tionde år. Tabellverket i Stockholm grundades för produktionen av befolkningsstatistik.

Prästerskapet som insamlare av uppgifter

Insamlingen av befolkningsuppgifter genomfördes i flera olika steg. Prästerskapet fick tabellunderlag, där de förde in församlingens folkmängd enligt kön i åldersklasser och ståndsklasser. Antalet födda, döda och nyblivna gifta under ett år räknades separat.

Prästerna sände tabellen till domprosten, som summerade uppgifterna om sina församlingar för prosteriets sammandrag. På basis av prosteriernas sammandrag räknades sedan tabellerna på läns- och stiftsnivå. Generalguvernören i Finland skickade slutligen ett sammandrag över hela Finland till Stockholm, där det sammanslogs med det svenska rikstäckande sammandraget.

Generalguvernörens folkräkningstabell över Finland från år 1751.

Uppgifterna från den riksomfattande folkräkningen år 1749 blev färdiga år 1755 och levererades till kungen, riksdagen och riksdagens sekreta utskott. Enligt folkräkningen uppgick folkmängden i riket till 2 175 124 invånare, av vilka 410 400 bodde inom det finska territoriet. Folkmängden var betydligt mindre än förväntat och uppgifterna hemligstämplades.

Statistiska byrån grundas i Finland

Finland införlivades med Ryssland år 1809 och blev ett storfurstendöme inom det ryska kejsardömet. Inom förvaltningen strävade man efter att fortfarande tillämpa praxisen från den svenska tiden och på framställning av Borgå lantdag fortsatte man också med folkräkningarna.

År 1865 grundades den provisoriska statistiska byrån i Finland, som senare blev statistiska centralbyrån. Behandlingen av statistiska uppgifter centraliserades nu till ett och samma ställe efter att de funnits på olika ställen inom statsförvaltningen.

Folkräkningarna hade genomförts med nästan samma utformning sedan år 1749. Församlingarnas präster fyllde årligen i sammandragstabeller över befolkningen. Datainnehållet i folkräkningarna motsvarande inte längre statistikanvändarnas behov. Dessutom var uppgifterna i kyrkoböckerna ofta föråldrade. Man fick t.ex. inte uppgifter om dem som flyttat ut från församlingen.

Därför föreslog statistikbyrån flera gånger att man i Finland skulle övergå till direktinsamling av uppgifter, dvs. till folkräkningar baserade på individblanketter, som man redan gjort i Sverige och i några andra europeiska länder. Förslagen föll närmast på prästerskapets motstånd, eftersom prästerskapet oroade sig över att deras arbetsbörda skulle öka ytterligare.

Separata räkningar av befolkningen i städer

För att tillfredsställa det ökande informationsbehovet började de största städerna i Finland genomföra egna folkräkningar. De första folkräkningar som baserade sig på individblankett gjordes år 1870 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg. Efter det gjordes folkräkningar i städer vart tionde år fram till år 1930. Då deltog redan 11 städer och Riihimäki köping.

De uppgifter som insamlades i folkräkningarna i städer år 1930 behandlades med hålkortsmaskiner.

Uppgifterna samlades in per hushåll och publicerades per stadsdel och kvarter. De insamlade uppgifterna omfattade ålder, civilstånd, modersmål, kulturnivå (dvs. läskunnighet), trossamfund, yrke och näring. Dessutom insamlades uppgifter om blindhet, dövhet och mentalsjukdom.

Folkräkningslagen trädde i kraft 1938

I början av självständighetstiden gjorde statistikmyndigheterna åter en framställning om finansiering av en ny, landsomfattande folkräkning. Av sparsamhetsskäl ströks dock anslagen för en folkräkning ur statsbudgeten både år 1920 och år 1930.

År 1938 utfärdade riksdagen den folkräkningslag som fortfarande är i kraft (154/38). Enligt lagen ska en landsomfattande folkräkning med därtill hörande bostads- och fastighetsräkning göras vart tionde år.

Den första folkräkning som var baserad på individblanketter skulle enligt planerna genomföras år 1940. På grund av kriget måste folkräkningen dock inhiberas, även om blanketterna redan var tryckta och folkräknarna rekryterade.

Folkräkningen 1950 enligt FN:s rekommendationer

Efter kriget blev det åter aktuellt med en folkräkning som var baserad på individblanketter. FN utfärdade en rekommendation om en folkräkning år 1950 och om de uppgifter som skulle samlas in.

Även de uppgifter som samlades in i Finland vid 1950 års folkräkning baserade sig till största delen på denna rekommendation. I folkräkningen år 1950 insamlades dessutom retroaktivt vissa uppgifter om år 1940, bl.a. uppgift om bostadsort. Folkräkningen skulle utreda den regionala fördelningen av befolkningen från de avträdda områdena år 1950.

Vid datainsamlingen för folkräkningen användes särskilda räknare som delade ut frågeblanketter till huvudmannen för varje hushåll tre dagar före räkningen 31.12. Efter årsskiftet samlade räknarna in frågeblanketterna och kontrollerade uppgifterna. I många fall var de också tvungna att hjälpa till med ifyllningen av blanketterna.

Folkräkningen år 1960 genomfördes i lika stor omfattning. Särskilda räknare användes inte längre, utan mantalsmyndigheterna skötte insamlingen av blanketterna tillsammans med de räkningskommissioner som grundats i kommunerna. År 1960 användes för första gången datorer för att behandla räkningsmaterialet. Datorerna, som då fanns i Sverige, gjorde det möjligt att behandla omfattande statistiktabeller på maskinell väg.

Befolkningsregistercentralen grundas 1969

År 1969 grundades ett centralt befolkningsregister och Befolkningsregistercentralen för att upprätthålla registret. Grundandet av det centrala befolkningsregistret och införandet av personbeteckning vid sammanställandet av statistik var en betydande reform, som gjorde det möjligt att sammanslå uppgifter på individnivå.

I folkräkningen år 1970 användes det centrala befolkningsregistret för första gången vid förifyllningen av personuppgifter, även om distributionen och insamlingen av blanketterna fortfarande skedde med hjälp av mantalsskrivningsorganisationen. Ur beskattningsregistret erhölls inkomstuppgifter. I den här folkräkningen sammanslog man, för första gången i Finland, uppgifter ur två landsomfattande register med hjälp av personbeteckningar.

I samband med folkräkningen år 1975, som gjordes mellan två egentliga folkräkningar, utvidgades förifyllningen av blanketter ytterligare och nu sändes blanketterna för första gången per post till bostadshushållen. För postningen användes person- och adressuppgifter ur centralregistret.

I folkräkningen år 1980 utnyttjades flera register

Under 1970-talet upprättades flera administrativa register i Finland. Deras täckning och kvalitet utvecklades och de blev så tillförlitliga att de kunde användas som källmaterial för folkräkningen. År 1980 togs merparten av uppgifterna i folkräkningen, dvs. personer som tillhör befolkningen, alla deras demografiska uppgifter och examensuppgifter togs för första gången ur register. Bara de uppgifter som fattades samlades in med blanketter, t.ex. uppgifter om arbetsplats och yrke.

I samband med folk- och bostadsräkningen år 1980 grundades ett s.k. byggnads- och lägenhetsregister vid Befolkningsregistercentralen. Primäruppgifter om alla byggnader, bostäder och lokaler samlades in med blanketterna för folk- och bostadsräkningen.

I folk- och bostadsräkningen år 1985 användes redan grundpelarna för registerräkningen, dvs. personregistret, byggnads- och lägenhetsregistret samt företags- och arbetsställeregistret. Dessutom användes hemortskod med hjälp av vilken man kunde sammankoppla personer med deras bostäder. Det blev sålunda möjligt att bilda de bostadshushålls- och familjeenheter som behövs vid räkningarna. Andra nödvändiga tilläggsuppgifter togs t.ex. ur skatteförvaltningens register, registret över anställningsförhållanden, pensionsregistret och studentregistret.

I samband med räkningen år 1985 genomfördes en omfattande parallell undersökning, där man jämförde hur mycket de folkräkningsuppgifter som baserar sig på frågeblanketter och de som baserar sig på register avviker från varandra. Jämförelserna visade att registerbaserad statistik är lika tillförlitlig som statistik baserad på direkt datainsamling.

Till registerräkning som andra land i världen

År 1990 genomfördes folkräkningen redan i sin helhet på basis av registeruppgifter. Finland var det andra landet i världen, efter Danmark, som gjorde folk- och bostadsräkningen genom att enbart använda uppgifter ur register och administrativa material. Fr.o.m. år 1990 har uppgifter ur sammanlagt mer än 30 olika register använts i folkräkningen.

Den registerbaserade folkräkningen har gjort det möjligt att producera alla folkräkningsuppgifter årligen. Registerräkningarna är också betydligt billigare att genomföra än räkningar baserade på blanketter, även om räkningar nu görs varje år. De totala kostnaderna för en traditionell folkräkning skulle uppgå till omkring 50 miljoner euro i Finland, medan tilläggskostnaderna för en registerbaserad räkning är omkring en miljon euro.

Årliga folkräkningsuppgifter har nu influtit i datalagret under mer än 20 år. Det erbjuder statistikerna nya möjligheter vid statistikföringen och forskarna ett nästan outsinligt forskningsmaterial. En viktig fördel med registerräkningarna är dessutom att man inte alls behöver besvära medborgarna med en folkräkning.

År 2010 ett internationellt folkräkningsår

År 2010 var ett internationellt folkräkningsår. En folk- och bostadsräkning genomförs i nästan alla länder världen över under åren 2010–2011. Datainnehållet i folk- och bostadsräkningen följer FN:s och EU:s rekommendationer. Före folkräkningen år 2010 utfärdade EU en förordning som definierar datainnehållet i folkräkningarna på ett mer bindande sätt än tidigare. Länderna kan fortfarande samla in folkräkningsuppgifter också för nationella behov.

I Finland genomförs folkräkningen nu nästan på samma sätt som under tidigare år, men de nya databehov som anges i EU-förordningen beaktas vid datainsamlingen.

Skribenten Pekka Myrskylä är utvecklingschef i Statistikcentralens enhet för individstatistik

Litteratur:

Luther, Georg (1993). Statistikens historia i Finland till 1970. Statistikcentralen.

Nieminen, Mauri (1999). Befolkningsstatistik 250 år. Katsaus väestötilaston historiaan vuosina 1749 –1999 (ung. Översikt över befolkningsstatistikens historia 1749–1999). Befolkning 1999:8. Statistikcentralen.

Use of Registers and Administrative Data Sources for Statistical Purposes. Best Practices of Statistics Finland. Handböcker 45. Statistikcentralen (2004).

Senast uppdaterad 28.3.2011