Förstasidan > Produkter och tjänster > Folkräkning 2010 > En tredjedel av de sysselsatta pendlar

En tredjedel av de sysselsatta pendlar

Skribenter: Jaana Huhta och Topias Pyykkönen

År 2010 arbetade sammanlagt 758 000 personer, dvs. omkring en tredjedel av de sysselsatta, utanför sin egen hemkommun. Av dem som arbetade i huvudstadsregionen bodde omkring 20 procent utanför Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. Av de sysselsatta inom huvudstadsregionens kommuner arbetade 29 400, dvs. omkring sex procent, någon annanstans än i huvudstadsregionen.

Pendling innebär att man arbetar utanför sin egen boningsort. I denna artikel undersöks områden på kommunnivå och referensåret är 2010. I artikeln finns också tidsseriejämförelser fr.o.m. år 1987.

Pendling över administrativa gränser statistikförs i sysselsättningsstatistiken. I denna statistik definieras en arbetsplats för varje sysselsatt person samt arbetsplatsens läge på arbetsställenivå.

Då man jämför de sysselsattas bostadskommun med arbetsplatsens belägenhetskommun, får man pendlingstalet per kommun, dvs. uppgifter om varifrån man kommer till kommunen för att arbeta och vart pendlingen går därifrån.

Begreppet arbetsplats avser i denna artikel en sysselsatt person enligt arbetsplatsens läge. En person som arbetar i t.ex. Vasa bildar en arbetsplats i Vasa. Om samma persons stadigvarande bostad finns i Laihela, räknas denna person till de sysselsatta i Laihela.

I Grankulla består dag- och nattbefolkningen av olika människor

Från andra kommuner kom man mest på jobb till Grankulla: sammanlagt 66 procent av dem som arbetade i Grankulla bodde någon annanstans. Av dem som arbetade i Grankulla var 35 procent från Esbo, 14 procent från Helsingfors och fyra procent från Kyrkslätt.

Man reser även bort från Grankulla för att arbeta: av de sysselsatta arbetade omkring var femte i sin hemkommun. Av de sysselsatta som bodde i Grankulla arbetade 40 procent i Helsingfors och 28 procent i Esbo. Dag- och nattbefolkningen i Grankulla, såsom även i många andra kommuner, består till stor del av olika människor.

Många kommuner som ligger invid stora städer uppfattas närmast som ramkommuner och "arbetskraftsreservat". Också till dessa kommuner kommer man dock från andra ställen för att arbeta. Till exempel i Reso besattes arbetsplatserna till 65 procent med personal som inte kom från den egna kommunen. I Tusby var andelen sysselsatta som kom från någon annan kommun 61 procent, i Birkala 60 procent.

Personer från andra kommuner har mer än hälften av arbetsplatserna i Vanda

Då man gör en lista över ett tjugotal kommuner, i vilka den största andelen sysselsatta i kommunen utgörs av personer från andra kommuner, är Vanda den enda av de stora städerna som kommer med på listan. På 57 procent av arbetsplatserna i Vanda arbetade en person från en annan kommun, och av dessa anställda var 41 procent från Helsingfors. Andelen personer från andra kommuner som arbetade i Helsingfors var 41 procent.

Efter Grankulla reste man i Fasta Finland mest bort från Rusko och Masku för att arbeta. Från Rusko pendlade 76 procent och från Masku 74 procent av kommunens sysselsatta över kommungränsen till sin arbetsplats. Av de sysselsatta från Masku reste 41 procent mot Åbo och av de sysselsatta i Rusko arbetade nästan hälften i Åbo.

I städer med stor folkmängd var andelen sysselsatta som arbetade utanför den egna kommunen liten. Tusby var störst av de tjugo kommuner från vilka man mest pendlade till andra kommuner. Av de sysselsatta i Tusby arbetade 71 procent utanför kommungränserna.

De dagliga arbetsresorna i Kuusamo överskrider inga gränser

De minsta andelarna pendling från den egna kommunen till andra kommuner fanns i Kuusamo (åtta procent) samt Rovaniemi och S:t Michel, varifrån nio procent av de sysselsatta pendlade. Av de stora städerna pendlade man minst från Uleåborg, därifrån reste 12 procent någon annanstans för att arbeta.

Också pendlingen till Kuusamo var ganska obetydlig: personer från en annan kommun arbetade på bara nio procent av arbetsplatserna i kommunen. Lika många personer från en annan kommun arbetade på arbetsplatserna i Suomussalmi. I Rovaniemi var andelen personer från en annan kommun omkring tio procent.

I kommunerna i Lappland syns inte turismen i någon större mån i andelen arbetstagare från andra kommuner. Sysselsättningsstatistikens referenstidpunkt är årets sista vecka. Om referenstidpunkten flyttades till sportlovsveckan, skulle pendlingstalen då se annorlunda ut?

Pendlingen till kommuner med vidsträckt areal var ganska obetydlig. I Lappland och Koillismaa finns regionalt sett stora kommuner. Också det faktum att det i Norra Finland inte finns stora arbetsplatskoncentrationer på sådana avstånd att dagliga arbetsresor skulle vara möjliga inverkar på dessa kommuners låga pendlingstal.

Vid en pendlingsundersökning som bygger på administrativa gränser påverkar kommunernas geografiska storlek både antal och andel pendlingar. De dagliga arbetsresorna kan dock vara längre i de kommuner med obetydliga pendlingsandelar än i de kommuner där det är vanligare att pendla. Som exempel på de senare kan nämnas de till markarealen små kommunerna i Åboregionen och pendlingen mellan dessa kommuner.

Sysselsättningen utanför den egna kommunen har ökat

Om vi i fantasin flyttar kommungränserna för år 2013 till år 1987, pendlade under det året 462 000 personer, dvs. 20 procent av alla sysselsatta.

År 2010 pendlade 33 procent, dvs. andelen sysselsatta som överskrider de nuvarande kommungränserna har ökat 13 procentenheter under 23 år. Granskat enligt kommungränserna för år 2013 har pendlarnas andel ökat i alla kommuner utom en och minst fördubblats i 128 kommuner under åren 1987–2010.

Under samma tidsperiod har antalet arbetsplatser minskat i sammanlagt 262 kommuner. I Fasta Finland har antalet arbetsplatser ökat också relativt sett mest i de stora städerna och deras närkommuner, bl.a. i Birkala (+72 procent), i Vanda (+60 procent), i Lempäälä (+51 procent) och i Esbo (+51 procent). I de kommuner där antalet arbetsplatser minskat har andelen pendlande sysselsatta ökat mer än i de kommuner där arbetsplatserna har ökat.

Figur 1. Antal pendlare efter region 1987–2010 (kommungränser 2013)

• Animerad karta: Sysselsättning utanför hemkommunen 1987–2010. Med hjälp av den animerade kartan kan man undersöka andelen pendlare och arbetsplatssufficiens efter kommun 1987–2010

Ökningen av andelen pendlare förklaras av en förändring i näringsstrukturen: arbetsplatsen finns inte längre i den egna ladugården eller byn. Allt fler har egen bil och är beredda att köra allt längre sträckor till arbetsplatsen. Pendlingen har ökat då landsbygden har avfolkats och människorna flyttat efter arbetsplatserna till tillväxtcentrumen.

Från orter intill järnvägsspår pendlar man flitigt. T.ex. av de sysselsatta från Riihimäki pendlade 12 procent till Helsingfors, elva procent till Hyvinge och fyra procent till Vanda.

Arbetsplatserna i urbana kommuner

Att pendlingen riktar sig mot städer och centrum syns då man undersöker sysselsättningen mellan olika kommuntyper. Den statistiska kommungrupperingen som Statistikcentralen tagit fram beskriver kommunens urbanitet genom att indela kommunerna, på basis av tätortsbefolkningens andel och folkmängden i den största tätorten, i urbana kommuner, tätortskommuner samt landsbygdskommuner.

År 2010 arbetade nästan 95 procent av de sysselsatta från de urbana kommunerna och 34 procent av de sysselsatta från tätortskommunerna i en urban kommun. Däremot var pendlingen från urbana kommuner till landsbygdskommuner obetydlig, omkring två procent.

Tabell 1. Sysselsatta efter hemkommunens och arbetskommunens kommungrupp 2010

Begrepp inom pendling

Andelen personer som arbetar i hemkommunen är en spegelbild av pendlingen: den är störst i de kommuner där andelen sysselsatta som pendlar till andra kommuner är minst.

Nettopendling avser skillnaden mellan antalet personer som kommer till kommunen för att arbeta och antalet personer som reser från kommunen för att arbeta. För t.ex. Vanda var nettopendlingstalet år 2010 positivt (4 153), dvs. fler personer pendlar till Vanda än därifrån.

Kommuner med negativt nettopendlingstal var t.ex. Nurmijärvi (-7 714), Träskända (-7 041) och Kyrkslätt (-6 934). Från dessa kommuner reser man klart mer till andra kommuner för att arbeta än man pendlar från andra kommuner till dem.

Också begreppet arbetsplatssufficiens är förknippat med pendling. Arbetsplatssufficiensen beskriver förhållandet mellan dem som arbetar i en viss kommun och de sysselsatta som bor i samma kommun. Om arbetsplatssufficiensen är över 100 % finns det fler arbetsplatser än sysselsatta i kommunen. År 2010 var arbetsplatssufficiensen över 100 % i 66 av alla 320 kommuner. I Fasta Finland var arbetsplatssufficiensen lägst i Borgnäs (41,2 procent) och Lemi (44,7 procent).

Tabell 2. De tio kommuner i Fasta Finland med högsta och lägsta arbetsplatssufficiens 2010

T.ex. i Vanda var arbetsplatssufficiensen år 2010 ganska hög, dvs. 104,4 procent, och man kan då tro att staden erbjuder fler arbetsplatser än vad det finns behov för. Samtidigt var det relativa arbetslöshetstalet för stadens 18–64-åringar 8,5 procent. Då talar man om ett matchningsproblem på arbetsmarknaden på kommunnivå: arbetskraften och arbetsplatserna möts inte.

Å andra sidan finns det kommuner där både arbetsplatssufficiensen och det relativa arbetslöshetstalet är låga. Ett exempel är Nurmijärvi, varifrån man pendlar till flera kommuner i huvudstadsregionen. År 2010 var arbetsplatssufficiensen i Nurmijärvi 59,9 och det relativa arbetslöshetstalet 5,3 procent.

De som överskrider kommungränserna är höginkomsttagare

Med hjälp av olika bakgrundsvariabler kan man jämföra dem som pendlar med dem som arbetar i sin egen hemkommun.

År 2010 var den genomsnittliga statsskattepliktiga inkomsten för sysselsatta som pendlade 39 000 euro, dvs. 18 procent högre än för personer som arbetade i sin bostadskommun. Av dessa siffror kan man dra slutsatsen att man för ett bättre betalt jobb är beredd att arbeta på längre avstånd hemifrån. Å andra sidan kan man tänka sig, att en tjockare plånbok ger ökad villighet och möjlighet att flytta.

Av de sysselsatta männen överskred 36 procent kommungränsen för att arbeta, av kvinnorna omkring 29 procent. Männens andel av alla pendlare uppgick till 55 procent, även om deras andel av alla sysselsatta var 50 procent.

Personer med familj pendlade mera än personer utan familj. Av män med familj pendlade 38 procent, medan 32 procent av männen utan familj arbetade utanför den egna kommunen. För kvinnor var motsvarande andelar 30 procent om de hade familj och 25 procent om de inte hade familj. Föräldrar med ett barn pendlade något mer än barnlösa eller föräldrar med två eller flera barn.

Andelen pendlare är störst i åldersgruppen 35–44 år, 36 procent av de sysselsatta. Andelen pendlare är minst bland de sysselsatta som fyllt 55 år eller mer. Av dessa arbetade 28 procent utanför den egna kommunen.

Av de män som arbetade utanför sin bostadskommun hade 76 procent en personbil registrerad i sitt namn. Motsvarande andel hos kvinnor som pendlade var 50 procent. De personer som i statistiken inte har en bil kan ändå ha en bil till sitt förfogande, den kan vara registrerad i makens/makans/sambons namn. Av de män som arbetade i hemkommunen var 71 procent ägare eller innehavare av en personbil, motsvarande andel för kvinnor var 41 procent.

Tolkning av pendling och problem

Pendling som fenomen väcker stort intresse. Den är en faktor som beskriver t.ex. trafikmängder och -riktningar samt infrastrukturbehov inom trafiksektorn. Å andra sidan har betydelsen av pendling över administrativa gränser minskat i och med kommunsammanslagningarna även om arbetsresorna är lika långa eller t.o.m. längre än före kommunsammanslagningen.

Då två kommuner slås samman upphör pendlingen mellan dem. Om huvudstadsregionens kommuner Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla skulle slås samman, skulle antalet pendlare minska med 154 000 personer, dvs. 20 procent. De dagliga arbetsresorna skulle dock förbli oförändrade.

Pendling över administrativa gränser påverkar egentligen inte individen, om inte överskridandet av kommungränsen t.ex. höjer priset på resan. Också kommunskatteprocenten är ofta en annan i arbetskommunen än i bostadskommunen. I synnerhet i huvudstadsregionen leder skillnaderna i boendekostnader till ökad pendling.

Pendlingstalen finns i statistiken med en persons noggrannhet, men då innehållet tolkas måste man komma ihåg att det är fråga om en statistisk slutsats, som i flera faser kan påverkas av olika fel. I synnerhet i fråga om arbetstagare inom kommunsektorn är rapporteringsnivån som uppgiftslämnarna använder oftast för grov. T.ex. kan personalen i vissa samkommuner ha anmälts bara till en kommun.

Alla sysselsatta som omfattas av pendlingsstatistiken reser inte nödvändigtvis dagligen eller ens varje vecka mellan arbetskommunen och bostadskommunen. En person kan vara skriven i Rovaniemi, men bo i sin tillfälliga bostad i huvudstadsregionen under veckorna. Enligt statistiken reser man t.ex. till Helsingfors för att arbeta från alla kommuner förutom fem i Finland. Olika arbetstidsarrangemang, bl.a. distansarbete och deltidsarbete, kan i statistiken ta sig uttryck som ökad pendling.

Även om kommunerna blir större försvinner inte intresset för dagliga arbetsresor och pendling. Uppgifter som baserar sig på läge kommer att få större vikt då kommungränserna tänjs ut.

Pendlingsområden

• Pendlingsområden 2013

Pendlingen har under den senaste tiden väckt intresse särskilt på grund av regeringens planerade reform av kommunstrukturen. Man har strävat efter att utarbeta den nya kommunkartan, som baserar sig på starka baskommuner, utgående från pendlingsområdena.

Pendlingsområdena bildas på basis av pendlingsuppgifterna i sysselsättningsstatistiken. Finlands miljöcentral har sammanställt egna funktionella områden för samhällsstrukturen.

Pendlingsområdenas klassificeringsprinciper kommer ursprungligen från Sverige och klassificeringen har officiellt införts i statistikföringen i Finland 1.1.2000.

Enligt klassificeringsprinciperna tillhör en kommun pendlingsområdet om minst tio procent av de sysselsatta pendlar därifrån till någon viss centralkommun. En kommun kan ingå i endast ett pendlingsområde.

En kommun å sin sida bildar en centralkommun om tio procent av den sysselsatta arbetskraften i en viss annan kommun pendlar dit. Ett annat kriterium för centralkommuner är att inte mera än 25 procent av de sysselsatta där pendlar utanför den egna kommunen.

På basis av uppgifterna för år 2010 fanns det, enligt kommungränserna för år 2013, 40 pendlingsområden i Finland, men endast 227 av alla 320 kommuner ingick i dessa områden. Sammanlagt 93 kommuner blev alltså utanför pendlingsområdena. Pendlingen från kommunerna utanför pendlingsområdena splittrades till olika kommuner eller så uppfyllde dess möjliga centralkommun inte kriterierna för centralkommuner.

Vid bildandet av pendlingsområden kan enskilda företags belägenhet ha stor betydelse. Om ifrågavarande företag lägger ner sin verksamhet kan pendlingsområdet se helt annorlunda ut följande år. Dessutom kan utpendlingsgränsen på tio procent kritiseras.

En kommunkarta som baserar sig på pendlingsområden skulle sammanslå kranskommunerna till starka stadscentra, men inte lösa situationen i t.ex. flera kommuner i Norra och centrala Finland.

Statistiska pendlingsområden

Skribenter: Jaana Huhta är planerare vid Statistikcentralens enhet för befolknings- och välfärdsstatistik, Topias Pyykkönen är överaktuarie vid samma enhet.

Uppdaterad 13.5.2013