Förstasidan > Statistik > Nationalräkenskaper, årsvis > Begrepp och definitioner

Begrepp och definitioner

Baspris

Baspris är ett prisbegrepp inom nationalräkenskaperna. Baspriset är det pris, som producenten erhåller från köparen, för en producerad enhet av en vara eller tjänst, minus alla skatter som erläggs för enheten ifråga som en konsekvens av dess produktion eller försäljning (dvs. produktskatter), plus alla subventioner som erhålls för enheten ifråga som en konsekvens av dess produktion eller försäljning (dvs. produktsubventioner). Det exkluderar alla transportkostnader, som faktureras separat av producenten. Det inkluderar alla transportmarginaler som påförs av producenten på samma faktura, även om de redovisas som en separat post på fakturan.

Bokföringstidpunkt

Nationalräkenskapssystemet redovisar flöden efter bokföringsmässiga grunder. Det betyder när de ekonomiska värdena tillskapas, transformeras eller förstörs liksom när fordringar eller åtaganden uppkommer, förändras eller upphör.

Sålunda bokförs produktion när den produceras, inte när den betalas av köparen, och försäljningen av en tillgång redovisas när tillgången byter ägare, inte när de åtföljande betalningarna genomförs. Ränta redovisas under den bokföringsperiod som den upplups, oavsett om den verkligen betalas under den perioden eller inte. Redovisning på detta sätt sker för alla flöden, monetära såväl som icke-monetära och inom enheter såväl som mellan enheter.

Varje flöde ska bokföras vid samma tidpunkt för alla institutionella enheter i fråga och i alla konton. Institutionella enheter använder inte alltid samma bokföringsregler. Även när de gör det, kan skillnader i faktisk bokföring uppkomma av praktiska skäl som dröjsmål i informationen. Som en följd kan transaktioner bli redovisade vid olika tidpunkter av de berörda aktörerna. Dessa skillnader måste elimineras med approximationer.

Bostad

AN.1111. Byggnader som används helt eller delvis som hemvist, inklusive alla slags därmed förknippade anläggningar, såsom garage, och all fast inredning som vanligen installeras i bostäder. Husbåtar, pråmar, husbilar och husvagnar, vilka används som huvudsaklig hemvist för hushåll, ingår också liksom historiska monument huvudsakligen identifierade som bostäder.

Exempelvis innefattas bostadsbyggnader, såsom en- och tvåfamiljshus och andra bostadsbyggnader avsedda för annat än tillfälligt innehav. Ofullbordade bostäder ingår i den utsträckning som den egentlige användaren bedöms ha övertagit äganderätten, antingen för att byggandet sker i egen regi eller genom existensen av ett köpekontrakt.

Bostäder som anskaffats för militär personal ingår eftersom de, i likhet med bostäder förvärvade av civila enheter, används för produktionen av bostadstjänster.

Bruttonationalinkomst

BNI, Bruttonationalinkomst innefattar hela den primära inkomst som erhålls av inhemska institutionella enheter: löner och kollektiva avgifter, skatter på produktion och import minus subventioner, driftsöverskott brutto, sammansatt förvärvsinkomst brutto och kapitalinkomst. Bruttonationalinkomst är lika med BNP minus primär inkomst som inhemska enheter betalar till utländska enheter plus primär inkomst som inhemska enheter erhåller från utlandet. Nationalinkomst är ett inkomstbegrepp som ofta är mer väsentligt då det uttrycks i nettotermer, dvs. efter avdrag för kapitalförslitning. (ENS 1995 8.94.)

Bruttonationalprodukt

BNP, bruttonationalprodukten till marknadspris är det slutliga resultatet av produktionsaktiviteten hos inhemska produktionsenheter. Den kan definieras på tre sätt: som summan av förädlingsvärden brutto för de olika institutionella sektorerna eller de olika branscherna plus produktskatter minus subventioner; som summan av inhemska institutionella enheters slutliga användning av varor och tjänster (konsumtion, bruttoinvestering, export minus import); som summan av användning i kontot för den totala ekonomins inkomstbildning (löner och kollektiva avgifter, skatter på produktion och import minus subventioner samt driftsöverskott brutto och sammansatt förvärvsinkomst brutto). (ENS 1995 8.89.)

Budgetunderskott

Med budgetunderskott avses i Finland statsekonomins nettofinansieringsbehov, beräknat enligt kassakalkyl. Budgetunderskottet utgör skillnaden mellan statens samtliga inkomster och utgifter före upplåning och amorteringar.

Utgående från nettofinansieringsbehovet erhålls via flera korrigeringsposter över/underskottet enligt nationalräkenskaperna (det finansiella sparandet). Poster som i nationalräkenskaperna representerar finansiella transaktioner (förändringar i fordringar och skulder) såsom kreditgivning, mottagna återbetalningar av lån eller andra finansplaceringar, får inte påverka finansiellt sparande. Mer slumpmässiga justeringsposter är emissions- eller kursvinster eller -förluster som förekommer i statsbudgeten som inkomst eller utgift till den del de inte i nationalräkenskaperna räknas som räntor. Bokföringsmässiga skillnader kan uppstå på grund av bokföringen av sådana statliga affärsverks nettoinkomster som i nationalräkenskaperna räknas till privatsektorn men som ännu upptas i budgeten.

Skillnader i förhållande till kassakalkylen uppstår även på grund av att bokföringen av skatter, stöd och räntor delvis avviker från kontantprincipen och sker enligt bokföringsmässiga grunder eller med korrigering för datering samt på grund av bokförings- eller dateringsmässiga skillnader av mer slumpmässig art.

Bytesförhållandevinst

Bytesförhållandevinsten är detsamma som den reala utrikeshandelsvinsten.

Den reala inhemska bruttoinkomsten kan erhållas genom att lägga den s.k. bytesförhållandevinsten till bruttonationalproduktens volymdata. Den reala bytesförhållandevinsten respektive -förlusten definieras som skillnaden mellan exporten och importen till löpande priser deflaterad med en prisindex, minus skillnaden mellan det deflaterade exportvärdet och det deflaterade importvärdet. Om det finns osäkerhet om vilket val som bör göras är det troligt att ett genomsnitt mellan import- och exportprisindexarna kan vara en lämplig deflator.

Disponibel inkomst

I nationalräkenskaperna är disponibel inkomst en löpande inkomstsaldopost på omfördelningskontot. Den disponibla inkomsten kalkyleras på sektornivå som sektorns primärinkomst plus erhållna inkomstöverföringar minus betalda inkomstöverföringar. Den disponibla inkomsten kan användas för konsumtion eller sparande.

Justerad disponibel inkomst är motsvarande post på kontot för omfördelningar in natura.

Driftsöverskott netto

Driftsöverskott netto erhålls efter det att man från förädlingsvärdet har dragit av löner och kollektiva avgifter, skatter på produktion och import minus subventioner samt kapitalförslitning. Det är överskottet (eller underskottet) på produktionsaktiviteterna innan man har beaktat räntor, arrenden eller avgifter, och motsvarar den inkomst som enheterna erhåller från egen användning av produktionsutrustningen.

ENS 2010

ENS 2010 (eng. ESA 2010)= Europeiska nationalräkenskapssystemet 2010, EU:s reviderade förordning som styr framställningen av ekonomisk statistik.

Export av varor och tjänster

Export av varor och tjänster består av transaktioner av varor och tjänster (försäljning, byte, gåvor, donationer) mellan inhemska och utländska subjekt.

Faktisk konsumtion

Faktisk konsumtion består av varor eller tjänster som förvärvas av hushåll, hushållens ideella organisationer och offentlig sektor för den direkta tillfredsställelsen av mänskliga behov, såväl individuella som kollektiva. Vissa av varorna och tjänsterna kan tillhandahållas som sociala transfereringar in natura.

Hushållens faktisk konsumtion utgörs av varor och tjänster som hushållen själva införskaffat samt av varor och tjänster som de erhållit från ideella institutioner eller den offentliga sektorn som sociala transfereringar in natura. Exempel på de sistnämnda är offentliga hälso-, utbildnings- och socialtjänster.

Offentliga sektorns faktiska konsumtion utgörs av tjänster som tillhandahålls av offentliga sektorn för alla medlemmar i samhället eller för medlemmar som tillhör en bestämd grupp. Exempel på dessa är förvaltning, försvar och miljöskydd.

Fast bruttoinvestering

Fast bruttoinvestering består av inhemska producenters förvärvav av fasta tillgångar minus avyttringar. Fasta tillgångar är materiella eller immateriella tillgångar tillkomna som resultat av produktionsprocesser, som själva används mer än ett år upprepat eller kontinuerligt i produktionsprocesser.

Finansiellt sparande/nettoupplåning

Finansiellt sparande/nettoupplåning är en saldopost på kapitalkontot och kontot för finansiella transaktioner.

Finansiellt sparande/nettoupplåning motsvarar det belopp som är tillgängligt för en enhet eller en sektor att, direkt eller indirekt, finansiera andra enheter eller sektorer, respektive det belopp som en enhet eller en sektor måste låna från andra enheter eller sektorer.

Det begrepp som motsvarar finansiellt sparande/nettoupplåning är i finansrä-kenskaperna finansiella transaktioner, netto. Det utgör differensen mellan nettoanskaffningen av finansiella tillgångar och nettoanskaffningen av finan-siella skulder. En sektor är nettoutlånare under perioden, om sektorns finan-siella tillgångar ökar mer än dess finansiella skulder.

Forskning- och utvecklingsverksamhet

Med forskning och utveckling (FoU) avses kreativ och systematisk verksamhet för att öka fonden av vetande och att utnyttja detta vetande för att hitta nya tillämpningar. Kriteriet är att verksamheten strävar efter något väsentligt nytt.

Egenskaper hos forskning och utveckling:

Strävan efter ny information: FoU:s syfte är att producera ny information och nya resultat. Att enbart tillämpa befintlig information för att skapa nya lösningar, produkter, processer eller ny praxis är inte forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Kreativitet: Kreativitet, problemställning, tillämpning och utveckling av nya begrepp och idéer är präglande för FoU-verksamheten. Ett rutinmässigt förnyande eller utvecklande av produkter, processer, praxis eller modeller är inte FoU-verksamhet.

Inte säkert att det lyckas: Särpräglande för FoU-verksamheten är en osäkerhet både vad gäller resultaten och resurserna.

Systematisk verksamhet: FoU-verksamheten utförs planenligt och man följer upp realiseringen av den. Verksamheten har ett definierat syfte och inriktade planerade resurser. FoU-verksamheten har ofta organiserats som ett projekt, men kan även vara målinriktad verksamhet utförd av en person eller en grupp.

Ger resultat som kan överföras och/eller upprepas: Den information och de resultat som FoU-arbetet ger kan upprepas och överföras.

Forskning- och utveckling täcker följande funktioner

Grundforskning: Systematisk verksamhet för att erhålla ny kunskap utan att primärt syfta på någon tillämpning. Grundforskning är till exempel analyser av egenskaper, strukturer och beroendeförhållanden, vilkas avsikt är att skapa, testa och förklara nya hypoteser, teorier och lagbundenheter.

Tillämpad forskning: Systematisk verksamhet för att erhålla ny kunskap med en bestämd praktisk tillämpning som primärt syfte. Syftet kan till exempel vara att söka efter tillämpningar av grundforskningens resultat eller skapande av nya metoder eller medel för att lösa ett bestämt problem.

Med utvecklingsverksamhet avses användning av kunskap som förvärvats med tillhjälp av forskning och/eller praktisk erfarenhet för att åstadkomma nya produkter, tjänster, produktionsprocesser, -metoder eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

Företagarinkomst

Företagarinkomst motsvarar driftsöverskott eller sammansatt förvärvsinkomst

• kapitalinkomst som mottas i samband med finansiella och andra tillgångar som hör till företaget (på tillgångssidan),
• ränta på skulder som åvilar företaget liksom arrenden för mark eller andra icke producerade materiella tillgångar som arrenderas av företaget (på användningssidan).

Kapitalinkomst som företaget är skyldig att betala i form av utdelningar eller återinvesterade vinstmedel från direkta utlandsinvesteringar, dras inte av från företagarinkomster.

Förädlingsvärde

Förädlingsvärde (brutto) avser det värde som genereras av varje enhet som har en produktionsaktivitet. I marknadsproduktion beräknas det genom att man från enhetens produktion drar av de insatser (varor och tjänster) som används i produktionsprocessen, och i icke-marknadsproduktion beräknas det genom att summera beloppen av löner och kollektiva avgifter, kapitalförslitning och eventuella skatter på produktion och import.

Handelsmarginaler

Produktionen av parti- och detaljhandelstjänster mäts genom de handelsmarginaler som tas ut på de varor som köps för vidareförsäljning. En handelsmarginal är skillnaden mellan det faktiska eller åsatta priset på en vara inköpt för vidareförsäljning och det pris, som skulle få betalas av säljaren för att återanskaffa varan vid den tid den försäljs eller på annat sätt avyttras.

Holdingbolag

Holdingbolag är institutionella enheter vars huvudsakliga funktion är att kontrollera och styra en grupp dotterbolag.

Import av varor och tjänster

Import av varor och tjänster består av transaktioner av varor och tjänster (köp, byte, gåvor, donationer) från utländska till inhemska subjekt.

Indirekt mätta finansiella tjänster (FISIM)

Avser indirekta finansiella tjänster som tillhandahållare av finansiella tjänster (depositionsbanker, övriga monetära finansinstitut som förmedlar finansiering samt andra monetära finansinstitut) producerar men som de inte separat debiterar sina kunder för. Förmedlare av finansiering erbjuder tjänster för vilka de debiterar sina kunder indirekt genom att betala sina insättare lägre ränta än den ränta som de debiterar sina låntagare (räntemarginal). Räntemarginalen täcker verksamhetens övriga omkostnader och producerar ett driftsöverskott. I nationalräkenskaperna är man tvungen att mäta resultatet av denna verksamhet på ett indirekt sätt, varför fenomenet kallas indirekta finansiella tjänster. Ofta används den engelska förkortningen FISIM - financial intermediation services indirectly measured.

Inhemsk enhet

Den totala ekonomin definieras i termer av inhemska enheter. En enhet sägs vara en inhemsk enhet i ett land när den har ett centrum av ekonomisk betydelse på det ekonomiska territoriet i det landet – vilket innebär att den under en utsträckt tid (ett år eller mer) inriktar sig på ekonomiska aktiviteter inom det ekonomiska territoriet. De institutionella sektorerna är grupper av inhemska institutionella enheter.

Inhemska enheter har transaktioner med utländska enheter (alltså enheter som är inhemska i andra ekonomier). Sådana transaktioner är externa transaktioner för ekonomin och inordnas i utlandskontot. Därmed kommer utlandet i

nationalräkenskapssystemets kontostruktur att spela en roll som liknar en institutionell sektor, även om utländska enheter bara tas upp i den mån de deltar i transaktioner med inhemska institutionella enheter. Följaktligen kommer en särskild kod för utlandet att ingå i slutet av sektorklassifikationen.

Konstruerade inhemska statistiska enheter, som i systemet behandlas som institutionella enheter, definieras som

a) de delar av utländska enheter som har sin ekonomiska hemvist inom landets ekonomiska territorium (det betyder i de flesta fall att de utför ekonomiska transaktioner under ett år eller mera eller att de bedriver byggverksamhet som led i fast bruttoinvestering under kortare tid än ett år),

b) utländska enheter i sin egenskap av ägare till mark eller byggnader på landets ekonomiska territorium, men då bara avseende transaktioner som berör sådan mark eller sådana byggnader.

Insatsförbrukning

Insatsförbrukning består av värdet av de varor och tjänster som används som insats i produktionsprocessen, exklusive fasta tillgångar, vars användning förs som kapitalförslitning. Dessa varor och tjänster kan antingen vidareförädlas eller förbrukas i produktionsprocessen.

Produkter som används för insatsförbrukning skall bokföras och värderas vid den tidpunkt de går in i produktionsprocessen. De skall värderas till mottagarpris för liknande varor och tjänster vid samma tidpunkt.

Institutionell enhet

En institutionell enhet är en grundläggande ekonomisk beslutsfattande enhet som självständigt beslutar om sin huvudsakliga funktion och som har en fullständig bokföring eller för vilken det skulle vara möjligt och meningsfullt, både från ekonomisk och juridisk synpunkt, att upprätta en fullständig bokföring om så erfordrades. Självständighet i beslutsfattandet innebär att den institutionella enheten kan äga varor eller tillgångar, skuldsätta sig eller helt självständigt ge sig in i ekonomiska aktiviteter och transaktioner med andra enheter.

Följande enheter anses vara institutionella enheter:

a) enheter som har fullständig bokföring och som har självständighet i beslutsfattandet:

(1) privata och offentligt ägda företag

(2) kooperativ eller handelsbolag som erkänns som självständiga juridiska enheter

(3) offentliga producenter vilka på grundval av särskild lagstiftning uppfattas som självständiga juridiska enheter

(4) ideella och intresseorganisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter

(5) enheter inom offentlig sektor.

b) enheter som har fullständig bokföring och som anses ha självständighet i beslutsfattandet: kvasibolag.

c) enheter som inte nödvändigtvis har en fullständig bokföring, men som konventionellt anses ha självständighet i beslutsfattandet:

(1) hushåll

(2) konstruerade inhemska statistiska enheter.

De institutionella enheterna grupperas i fem ömsesidigt uteslutande institutionella sektorer, vilka sammantaget bildar den totala ekonomin. Dessa sektorer (varje sektor är också indelad i undersektorer) består av följande typer av enheter:

a) icke-finansiella företag

b) finansiella företag

c) offentlig sektor

d) hushåll.

e) hushållens ideella organisationer.

Kapitalförslitning

Kapitalförslitning (P.51C) motsvarar värdet av de fasta tillgångar som har förbrukats under den aktuella perioden till följd av normal användning och förutsebar föråldring, inklusive en avsättning för förlust av materiella fasta tillgångar genom oförutsedda skador, vilka man kan försäkra sig mot.

Kapitalförslitning skall skiljas från den avskrivning som redovisas i företags-bokföringen. Kapitalförslitning motsvarar värdet av de fasta tillgångar som har förbrukats under den aktuella perioden. Kapitalförslitning beräknas med utgångspunkt i realkapitalstocken och den sannolika genomsnittliga ekono-miska livslängden för de olika kapitalobjekten.

Kapitalvinst och förlust

Kapitalvinster/-förluster uppkommer av förändring av priset på tillgångar. De inträffar för alla typer av finansiella eller icke-finansiella tillgångar och skulder. Kapitalvinster/-förluster tillförs innehavarna av tillgångarna eller skulderna uteslutande som ett resultat av att de innehar tillgångarna eller skulderna över tiden, utan att de förändrar dem på något sätt.

Kapitalvinster/-förluster mätta på basis av löpande marknadspriser kallas för nominella kapitalvinster/- förluster. Dessa kan indelas i neutrala kapitalvinster/-förluster, som återspeglar förändringar i den allmänna prisnivån, och reala kapitalvinster/-förluster, som återspeglar förändringar i relativpriserna på tillgångarna.

Konstruerad inhemsk enhet

Konstruerade inhemska statistiska enheter definieras som

a) de delar av utländska enheter som har en ekonomisk hemvist (det betyder i de flesta fall att de utför ekonomiska aktiviteter under ett år eller mer eller att de bedriver byggnadsverksamhet under en tidsperiod som är kortare än ett år om produktionen resulterar i fasta bruttoinvesteringar) inom landets ekonomiska territorium

b) utländska enheter i sin egenskap av ägare till mark eller byggnader på landets ekonomiska territorium men då bara i fråga om transaktioner som avser sådan mark eller sådana byggnader.

Konstruerade inhemska statistiska enheter behandlas som institutionella enheter, även om de bara har ofullständig bokföring och kanske inte alltid har självständighet i beslutsfattandet.

Konsumtionsutgifter

Konsumtionsutgifter består av inhemska institutionella enheters utgifter för varor och tjänster, som används för direkt tillfredsställelse av individuella behov eller önskemål eller kollektiva behov hos medlemmar i en gemenskap. Konsumtionsutgifter kan förekomma på inhemskt territorium eller utomlands. Konsumtionsutgifter förekommer hos hushåll och hushållens icke-vinstsyftande organisationer samt den offentliga sektorn. Icke-finansiella företag och finansiella företag har inga konsumtionsutgifter.

Konsumtionsutgifter i offentliga sektorn

Konsumtionsutgifter i offentliga sektorn består av 'övrig icke-marknadsproduktion' samt betalda inkomsttransfereringar in natura. 'Övrig icke-marknadsproduktion' erhålls då man från produktionen drar produktion för egen slutlig användning samt försäljning av icke-marknadsprodukter. Konsumtionsutgifter i offentliga sektorn indelas i individuella och kollektiva konsumtionsutgifter. Konsumtionsutgifter i offentliga sektorn är t.ex. skol-, hälso-, social- och förvaltningstjänster som bekostas av offentliga sektorn.

Kvasi-bolag

Till företagssektorn räknas bl.a. privata och offentliga företag som är marknadsproducenter och som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

Benämningen "icke-finansiella kvasibolag" betecknar alla enheter utan självständig juridisk status som är marknadsproducenter som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster och som uppfyller de villkor som kvalificerar dem som kvasibolag.

Kvasibolag måste ha en fullständig bokföring och ledas som om de vore bolag. Deras anknytning de facto till sin ägare är motsvararande den som ett bolag har till sina aktieägare. Således grupperas de kvasibolag som ägs av hushåll, offentliga enheter eller ideella och intresseorganisationer i sektorn för icke-finansiella företag.

Köpkraftsstandard

Köpkraftsstandard är den artificiella gemensamma referensvalutaenhet som används i Europeiska unionen för att uttrycka volymen av ekonomiska aggregat för spatiala jämförelser på ett sådant sätt att skillnaderna mellan ländernas prisnivåer elimineras.

Lagerinvesteringar

Lagerinvesteringar mäts som värdet av uppbyggnad av lager minus värdet av uttag ur lager och värdet av alla återkommande lagerförluster. Lager kan omfatta insatsvaror och halvfabrikat, varor i arbete, färdigvaror och handelsvaror.

Löner

Löner och kollektiva avgifter (D.1) definieras som den totala ersättning, kontant eller in natura, som betalas av en arbetsgivare till en anställd för av denne utfört arbete under räkenskapsperioden.

Löner och kollektiva avgifter delas upp i

a) egentlig lön (D.11): kontanta löner ; naturaförmåner

b) arbetsgivares kollektiva avgifter (D.12): arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter (D.121); arbetsgivares tillräknade kollektiva avgifter (D.122).

Marknadspris

Marknadspriset i en ekonomisk transaktion motsvarar det belopp som köparen använder för att betala säljaren för sitt förvärv i en fri köpsituation.

Med undantag för några variabler som rör befolkning och arbetskraft visar systemet alla flöden och stockar i monetära termer. Systemet försöker inte bestämma nyttan av flödena och stockarna. Istället mäts flöden och stockar efter sitt bytesvärde, dvs. det värde till vilket flödena och stockarna i verkligheten byts eller skulle kunna bytas mot pengar. Marknadspriser är därför ENS:s grundläggande referens för värderingen.

Vid monetära transaktioner och kontanta tillgångar och skulder är de värden som behövs direkt tillgängliga. I de flesta andra fall föredras som metod för värdering att hänvisa till marknadspriser för likartade varor, tjänster eller tillgångar. Denna metod används t.ex. för byten och för tjänsterna från ägarbebodda bostäder. När det inte finns något marknadspris för likartade produkter att tillgå, exempelvis vid icke marknadstjänster från offentliga sektorn, ska värderingen göras efter produktionskostnad. Om inte någon av dessa metoder är möjlig, kan flöden och stockar värderas till det diskonterade nuvärdet av förväntade framtida vinster. Den sistnämnda metoden kan dock på grund av den stora osäkerhet som den är förknippad med bara föreslås som en sista utväg.

Stockar ska värderas till löpande priser vid tidpunkten till vilken balansräkningen hänför sig, inte till produktionstidpunkten eller anskaffningstidpunkten för de varor eller tillgångar som utgör stockarna. Det är ibland nödvändigt att värdera stockarna till beräknat nedskrivet återanskaffningsvärde eller till produktionskostnad.

Minskning av fast kapital

Minskning av fast kapital innebär att en kapitalvara avförs från kapitalstocken efter att ha nått slutet av sin livscykel. Minskningen beräknas som skillnaden mellan investeringar och förändringar i bruttokapitalstocken.

Monetära finansinstitut

Sektorn monetära finansinstitut innehåller följande undersektorer: centralbanken, övriga monetära finansinstitut samt övriga monetära finansinstitut som förmedlar finansiering.

Centralbankens uppgift är att utge sedlar och mynt, att vidmakthålla det interna och externa värdet hos valutan och att hålla alla eller delar av de internationella reserverna i ett land. Till sektorn räknas den nationella centralbanken (Finlands Bank) också i de fall då den är del av Europeiska centralbankssystemet.

Övriga monetära finansinstitut ägnar sig främst åt att ta emot inlåning från andra institutionella enheter och att i egen räkning ställa ut lån och/eller investera i värdepapper. Sektorn inkluderar utöver depositionsbanker även penningmarknadsfonder.

Övriga monetära finansinstitut som förmedlar finansiering ägnar sig åt finansförmedling genom att ta upp lån i andra former än insättningar eller tekniska försäkringsreserver. Sektorn inkluderar kreditinstitut som beviljats koncession av Finansinspektionen samt andra institutionella enheter som förmedlar finansiering, bl.a. investeringsfonder, utvecklingskapitalbolag, egendomsförvaltningsbolag, pantlånekontor samt t.ex. holdingbolag för depositionsbanker.

Mottagarpris

Mottagarpriset är det pris köparen faktiskt betalar för produkterna; inklusive alla skatter på minus subventioner av produkterna (men exklusive avdragsgilla skatter, t.ex moms på produkterna); inklusive alla transportkostnader betalade separat av köparen för leverans på begärd tid och plats; efter avdrag av rabatter från standardpriser vid mängd- eller lågsäsongsköp; exklusive ränte- eller serviceavgifter som tillkommer vid krediter; exklusive alla extra avgifter köparen ådragit sig genom att inte betala inom den tidsperiod som avtalades vid tiden för köpet.

Nationalinkomst

Nationalinkomst är ett inkomstbegrepp som erhålls genom att dra av kapitalförslitning från bruttonationalprodukten.

Bruttonationalinkomst innefattar hela den primära inkomst som erhålls av inhemska institutionella enheter: löner och kollektiva avgifter, skatter på produktion och import minus subventioner, driftsöverskott brutto, sammansatt förvärvsinkomst brutto och kapitalinkomst. Bruttonationalinkomst är lika med BNP minus primär inkomst som inhemska enheter betalar till utländska enheter plus primär inkomst som inhemska enheter erhåller från utlandet.

Nettonationalprodukten till marknadspris

Genom att dra av kapitalförslitning från bruttonationalprodukten (BNP), erhåller vi nettonationalprodukten till marknadspris (NNP).

Offentliga sektorns totalutgifter

Den offentliga sektorns totalutgifter beskriver summan av offentliga sektorns utgiftsslag. Kapitalutgifterna, löpande transfereringar och kapitaltrans-fereringarna inom den offentliga sektorn har eliminerats från de konsoliderade totalutgifterna. Köp av tjänster eller varor inom den offentliga sektorn konsolideras dock inte. Totalutgifterna är alltså delvis bruttoutgifter.

Offentliga sektorn totalt (S.13) granskas vanligen konsoliderat och uppgifterna om delsektorerna icke-konsoliderat.

Offentliga sektorns totalutgifter i förhållande till BNP kallas också för utgiftsgrad.

Offentliga sektorns totalutgifter beräknas genom att summera följande utgiftsslag:

Konsoliderade/icke-konsoliderade totalutgifter=

P22K insatsförbrukning, dvs. köpta tjänster och varor +

D1K Utbetalda löner och kollektiva avgifter +

D29K Övriga produktskatter +

D3K Subventioner

D4K Kapitalutgifter +

D5K Löpande inkomst- och förmögenhetsskatter

D62K Sociala förmåner, andra än in natura +

D632K Sociala transfereringar in natura

D7K Andra löpande transfereringar +

D9K Betalda kapitaltransfereringar +

P5K Bruttoinvestering +

NP Anskaffning minus avyttring av icke producerade tillgångar

Offentligt ägt icke-finansiell företag

Icke-finansiella företag och kvasibolag som kontrolleras av offentliga sektorns enheter och som främst ägnar sig åt marknadsproduktion av varor och tjänster. I offentligt kontrollerade icke-finansiella företag ägs minst 50 procent av aktie- eller andelskapitalet endera direkt eller indirekt av offentliga enheter och dessa har rätt att bestämma den allmänna inriktningen för ett företag och utse dess ledning.

Primära inkomster

Primärinkomster är inkomster som inhemska enheter erhåller för sitt deltagande i produktionsprocessen, samt inkomster som ägare till finansiella och andra tillgångar erhåller som ersättning för att ställa tillgångarna till andra enheters disposition. Primärinkomst kan bestå av löner och kollektiva avgifter, skatter på produktion och import minus subventioner samt driftsöverskott brutto, sammansatt förvärvsinkomst brutto eller kapitalinkomst. (ENS 1995 8.22.)

Pris

Värdet uttryckt i pengar.

Prisdiskriminering

Prisdiskriminering innebär att säljaren har möjlighet att begära olika priser för olika kundkategorier trots att det rör sig om identiska slag av produkter, som säljs under exakt samma omständigheter. I dessa fall finns ingen eller begränsad valfrihet för kunder som tillhör en speciell kategori. Den princip som gäller är att prisskillnader betraktas som prisdiskriminering när olika priser begärs för identiska produkter, som säljs under lika betingelser i en klart avgränsad marknad. Sådana prisskillnader innebär sålunda inte någon skillnad i volymen.

I tjänsteproducerande branscher, t.ex. transportväsende, kan företagen tillämpa lägre priser för köpsvaga grupper, t.ex. pensionärer eller studerande. Om dessa har frihet att resa till reducerat pris oavsett tidpunkt måste detta betraktas som prisdiskriminering. Om det reducerade priset bara gäller vid vissa tillfällen, t.ex. när utnyttjandegraden är som lägst, är det emellertid frågan om resor med lägre kvalitet. Om prisskillnaderna är ett tecken på skillnader i kvalitet, bör skillnaden återspeglas i volymförändringar och inte i priserna.

Produktion till baspris

Produktion till baspris består av de produkter som skapats under räkenskapsperioden. Tre olika kategorier av produktion kan urskiljas: marknadsproduktion, produktion för egen slutlig användning och övrig icke-marknadsproduktion.

Produktionen skall bokföras och värderas vid den tidpunkt då den framställs i produktionsprocessen.

Produktionen av tjänster i ägarbebodda bostäder

Bostadsägarnas produktion av boendetjänster för eget bruk faller inom Europeiska nationalräkenskapssystemets produktionsbegränsning.

Produktionen av tjänster i ägarbebodda bostäder skall värderas till den beräknade hyreskostnad en hyresgäst skulle ha för motsvarande inkvartering, varvid man tar i beräkning sådana faktorer som läge, områdets service etc. liksom storlek och kvalitet på bostaden i sig själv.

Produktionsavgränsning

I nationalräkenskaperna är produktionsavgränsning ett väsentligt element i definitionen av räkenskapssystemets täckning:

Produktion är en aktivitet som utförs under kontroll och ansvar av en institutionell enhet, som använder insats av arbetskraft, kapital samt varor och tjänster för att producera varor och tjänster. Produktion omfattar inte helt na-turliga processer utan inslag av mänsklig inblandning eller styrning, såsom opåverkad tillväxt av fiskebestånd i internationella vatten (men fiskodling är produktion).

Produktion omfattar:

a) produktion av alla individuella eller kollektiva varor eller tjänster som tillhandahålls till andra enheter än dem som producerat dem (eller avses att tillhandahållas på detta sätt),

b) produktion i egen regi av alla varor som behålls av producenten för egen slutlig konsumtion eller bruttoinvestering. Produktion i egen regi för bruttoinvestering innefattar produktion av fasta tillgångar som byggnads- och anläggningsverksamhet, forsknings- och utvecklingsverksamhet, utveckling av datorprogram och mineralprospektering för egen fast bruttoinvestering.

Hushållens egenregiproduktion av varor gäller i första hand

(1) bostadsbyggande i egen regi,

(2) produktion och lagring av jordbruksprodukter,

(3) vidarebearbetning av jordbruksprodukter t.ex. produktion av mjöl genom malning, konservering av frukt genom torkning och konservering; produktion av mejeriprodukter som smör och ost och produktion av öl, vin och sprit,

(4) produktion av andra primärprodukter, t.ex. saltbrytning, torvbrytning och vattenförsörjning,

(5) andra slag av framställning, t.ex. vävning av tyger, keramikframställning och möbeltillverkning.

Hushållens egenregiproduktion skall registreras om denna typ av produktion är av betydelse, t.ex. om den antas vara av kvantitativ betydelse i förhållande till den totala tillgången av den aktuella produkten i ett land.

Av konvention inkluderas i ENS endast bostadsbyggande samt produktion, lagring och bearbetning av jordbruksprodukter i egen regi; all annan hushållsproduktion i egen regi betraktas som negligerbar i EU-länderna,

c) produktion av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder,

d) hushållstjänster och personliga tjänster producerade av betald arbetskraft i hushållen,

e) frivillig verksamhet som resulterar i varor, t.ex. byggande av en bostad, en kyrka eller annan byggnad, skall räknas som produktion. Frivillig verksamhet som inte resulterar i varor, t.ex. omvårdnad och städning utan betalning, exkluderas.

All sådan verksamhet inkluderas även om den är olaglig eller inte registrerad hos skatte-, social-, statistik- eller andra myndigheter.

Produktion exkluderar hushållstjänster och personliga tjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll (med undantag av anställning av betald arbetskraft i hushållen och bostadstjänster i ägarbebodda bostäder). Ex-empel är

a) rengöring, utsmyckning och underhåll av bostaden i den mån dessa aktiviteter vanligen även utförs av hyresgäster,

b) rengöring, service och reparation av konsumtionskapitalvaror,

c) tillagning och servering av måltider,

d) skötsel, träning och fostran av barn,

e) omvårdnad av sjuka, svaga och gamla,

f) transport av hushållsmedlemmar eller deras tillhörigheter.

Realkapitalstocken brutto

Bruttokapitalstocken beskriver värdet av producenternas tillgångar som ännu är i användning, värderade till priset för 'motsvarande nya' tillgångar oavsett deras ålder och verkliga skick. Bruttokapitalstocken är det kumulerade värdet av tidigare investeringar minus den kumulerade minskningen.

Realkapitalstocken netto

Nettokapitalstocken beskriver det kumulerade värdet av tidigare investeringar minus den kumulerade realkapitalförslitningen.

Referensår

Referensåret är det år som används speciellt för att presentera tidsserier över fastprisdata. I en serie med indexnummer är referensåret det år som får värdet 100. Seriens interna vikter behöver inte basera sig på referensåret. Det år vars vikter används för att konstruera serien kallas basåret.

Sammansatt förvärvsinkomst

Sammansatt förvärvsinkomst är saldoposten på inkomstbildningskontot för personliga företag i hushållssektorn, som motsvarar ersättning för arbete som utförs av ägaren och hans familjemedlemmar samt hans vinst som företagare.

Skatter på produktion och import

Skatter på produktion och import (D.2) består av obligatoriska, ensidiga betalningar, kontant eller in natura, som uttaxeras av den offentliga sektorn eller av Europeiska unionens institutioner, och som avser produktion och import av varor och tjänster, anställd arbetskraft, ägande eller användande av mark, byggnader eller andra tillgångar som används i produktionen. Dessa skatter skall betalas oavsett om vinst uppkommer eller ej.

Skatter på produktion och import uppdelas i:

a) produktskatter (D.21)

(1) mervärdesskatter (D.211)

(2) skatter och tullar på import exklusive moms (D.212)

– importtullar (D.2121)

– skatter på import exklusive moms och importtullar (D.2122)

(3) produktskatter exklusive moms och importskatter (D.214)

b) andra skatter på produktion (D.29).

Sociala transfereringar in natura

Sociala transfereringar in natura omfattar individuella varor och tjänster som tillhandahålls individuella hushåll av offentlig sektor eller hushållens icke-vinstsyftande organisationer, vare sig varorna och tjänsterna är köpta på marknaden eller producerade som icke marknadsproduktion från offentlig sektor eller hushållens icke-vinstsyftande organisationer.

Sparande

Sparande är saldoposten i inkomstanvändningskontona. Sparande är det positiva eller negativa belopp som återstår efter de löpande transaktionerna och som etablerar länken till kapitalbildningen. Om sparandet är positivt, kommer den icke använda inkomsten att användas till förvärv av tillgångar eller till att betala av skuldförbindelser. Om sparandet är negativt, blir vissa tillgångar avvecklade eller också ökar vissa skuldförbindelser.

Stockar

National räkenskaperna tar med två grundläggande typer av information: flöden och stockar. Flöden hänför sig till händelser och effekter av händelser som äger rum under en given tidsperiod, medan stockar hänför sig till lägesbeskrivningar vid en viss tidpunkt.

Stockar är innehav av tillgångar och skulder vid en viss tidpunkt. Stockar redovisas vid början och vid slutet av varje bokföringsperiod. De konton som visar stockar kallas för balansräkningar. Stockar beräknas också för befolkningen och för antal sysselsatta. Dessa stockar är istället beräknade som medelvärden för hela bokföringsperioden.

Stockar redovisas för alla tillgångar inom systemets gränser; dvs. finansiella tillgångar och skulder och för såväl producerade som icke producerade icke-finansiella tillgångar. Men täckningen är avgränsad till sådana tillgångar som används i ekonomiska aktiviteter och som omfattas av äganderättigheter. Därför är stockar inte redovisade för tillgångar som humankapital eller naturresurser som inte har ägare.

Inom sina avgränsningar är systemet uttömmande i fråga om både flöden och stockar. Detta innebär att alla förändringar i stockar kan helt och fullt förklaras av de redovisade flödena.

Subventioner

Subventioner (D.3) är löpande, ensidiga betalningar som den offentliga sektorn eller Europeiska unionens institutioner gör till inhemska producenter med syftet att påverka produktionsnivåerna, priserna eller ersättningen till produktionsfaktorerna. Övriga icke marknadsproducenter kan erhålla övriga produktionssubventioner endast i de fall dessa betalningar grundas på allmänna bestämmelser som gäller både marknads- och icke marknadsproducenter.

Subventioner från Europeiska unionens institutioner omfattar endast transfereringar, som görs direkt till inhemska producentenheter.

Subventioner klassificeras i

a) produktsubventioner (D.31)

(1) importsubventioner (D.311)

(2) övriga produktsubventioner (D.319)

b) övriga produktionssubventioner (D.39).

Till löpande priser

Till de nominella priser som gäller vid var tid.

Totala ekonomin

Finlands totala ekonomi utgörs av de enheter som har sin ekonomiska hemvist inom Finlands ekonomiska territorium. Enheterna i den totala ekonomin indelas i Icke-finansiella företag (S11), Finansiella företag och försäkringsföretag (S12), Offentlig sektor (S13), Hushåll (S14) samt Hushållens ideella organisationer (S15).

Transaktion

En transaktion är ett ekonomiskt flöde som utgör en interaktion mellan institutionella enheter enligt ömsesidig överenskommelse. Det kan även förekomma att en händelse inom en institutionell enhet är lämplig att betrakta som en transaktion, ofta beroende på att enheten uppträder i två olika roller. Det är brukligt att indela transaktionerna i fyra huvudgrupper:

a) Produkttransaktioner - vilka beskriver ursprung (inhemsk produktion eller import) och användning (insatsförbrukning, slutlig konsumtion, bruttoinvestering eller export) av produkter.

b) Fördelningstransaktioner - vilka beskriver hur det förädlingsvärde som genereras i produktionen fördelas mellan arbetskraft, kapital och offentlig sektor liksom omfördelning av inkomster och förmögenhet (skatt på inkomster och förmögenhet och andra transfereringar).

c) Finansiella transaktioner - vilka beskriver nettoförvärv av finansiella tillgångar eller nettoökning av skulder för varje typ av finansiellt instrument. Sådana transaktioner förekommer ofta som motpart till icke-finansiella transaktioner, men de kan också vara transaktioner som bara har att göra med finansiella instrument.

d) Transaktioner som inte är med i de tre grupperna ovan:

kapitalförslitning liksom köp minus försäljning av icke producerade icke-finansiella tillgångar.

De flesta transaktioner är monetära transaktioner, där de berörda enheterna betalar eller mottar betalning, skuldsätter sig eller erhåller tillgångar som noteras i valutaenheter. Transaktioner som inte inkluderar kontant betalning, eller tillgångar och skulder värderade i valutaenheter, är icke-monetära transaktioner.

Transaktioner inom enheter är normalt icke monetära transaktioner. Icke monetära transaktioner som involverar mer än en institutionell enhet förekommer bland transaktioner med produkter (byten av produkter), fördelningstransaktioner (ersättning in natura, transferering in natura etc.) och andra transaktioner (byteshandel med icke producerade icke-finansiella tillgångar).

Alla transaktioner räknas i monetära termer. Värdena som bokförs för de icke monetära transaktionerna måste därför ha mätts indirekt eller ha beräknats på annat sätt.

Utgifter för individuell konsumtion

Utgifter för individuell konsumtion är summan av hushållens konsumtionsutgifter och hushållens ideella organisationers konsumtionsutgifter.

Utländsk enhet

Den totala ekonomin definieras i termer av inhemska enheter. En enhet sägs vara en inhemsk enhet i ett land när den har ett centrum av ekonomisk betydelse på det ekonomiska territoriet i det landet – vilket innebär att den under en utsträckt tid (ett år eller mer) inriktar sig på ekonomiska aktiviteter inom det ekonomiska territoriet. De institutionella sektorerna nämnda ovan är grupper av inhemska institutionella enheter.

Inhemska enheter har transaktioner med utländska enheter (alltså enheter som är inhemska i andra ekonomier) Sådana transaktioner är externa transaktioner för ekonomin och inordnas i utlandskontot. Därmed kommer utlandet i ENS kontostruktur att spela en roll som liknar en institutionell sektor, även om utländska enheter bara tas upp i den mån de deltar i transaktioner med inhemska institutionella enheter. Följaktligen kommer en särskild kod för utlandet att ingå i slutet av sektorklassifikationen.

Konstruerade inhemska statistiska enheter, som i systemet behandlas som institutionella enheter, definieras som

a) de delar av utländska enheter som har sin ekonomiska hemvist inom landets ekonomiska territorium (det betyder i de flesta fall att de utför ekonomiska transaktioner under ett år eller mera eller att de bedriver byggverksamhet som led i fast bruttoinvestering under kortare tid än ett år),

b) utländska enheter i sin egenskap av ägare till mark eller byggnader på landets ekonomiska territorium, men då bara avseende transaktioner som berör sådan mark eller sådana byggnader.

Värdering

Med undantag för några variabler som rör befolkning och arbetskraft visar systemet alla flöden och stockar i monetära termer. Systemet försöker inte bestämma nyttan av flödena och stockarna. Istället mäts flöden och stockar efter sitt bytesvärde, dvs. det värde till vilket flödena och stockarna i verkligheten byts eller skulle kunna bytas mot pengar. Marknadspriser är därför den grundläggande referensen för värderingen i nationalräkenskaperna.

Vid monetära transaktioner och kontanta tillgångar och skulder är de värden som behövs direkt tillgängliga. I de flesta andra fall föredras som metod för värdering att hänvisa till marknadspriser för likartade varor, tjänster eller tillgångar. Denna metod används t.ex. för byten och för tjänsterna från ägarbebodda bostäder. När det inte finns något marknadspris för likartade produkter att tillgå, exempelvis vid icke-marknadstjänster från offentliga sektorn, skall värderingen göras efter produktionskostnad. Om inte någon av dessa metoder är möjlig, kan flöden och stockar värderas till det diskonterade nuvärdet av förväntade framtida vinster. Den sistnämnda metoden kan dock på grund av den stora osäkerhet som den är förknippad med bara föreslås som en sista utväg.

Stockar skall värderas till löpande priser vid tidpunkten till vilken balansräkningen hänför sig, inte till produktionstidpunkten eller anskaffningstidpunkten för de varor eller tillgångar som utgör stockarna. Det är ibland nödvändigt att värdera stockarna till beräknat nedskrivet återanskaffningsvärde eller till produktionskostnad.

Ägaruttag från kvasi-bolag

Ägaruttag från kvasibolag består av de belopp som företagarna faktiskt tar ut för eget bruk ur vinsterna i de kvasibolag de äger.

Återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet

Återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet (D.43) är lika med

driftsöverskottet inom företag för direktinvestering i utlandet

+ alla mottagna kapitalinkomster eller löpande transfereringar

- alla utbetalda kapitalinkomster eller löpande transfereringar, inklusive faktiska remissa till utländska direktinvesterare, och alla löpande skatter på inkomster, förmögenhet etc., som betalas av direktinvesteringsföretag i utlandet.

Ett direktinvesteringsföretag i utlandet är ett bolag eller ett personligt företag, i vilket en investerare hemmahörande i en annan ekonomi äger 10 procent eller mer av stamaktierna eller röstetalet (för ett bolag) eller motsvarande (för ett personligt företag). Direktinvesteringsföretag i utlandet omfattar sådana enheter som kännetecknas som dotterbolag (investeraren äger mer än 50 procent), delägda bolag (investeraren äger högst 50 procent) och filialer (helt eller delvis ägda företag som inte är bolag), som ägs direkt eller indirekt av investeraren. Följaktligen är ”direktinvesteringsföretag i utlandet” ett bredare begrepp än ”utlandskontrollerade företag”.

Faktisk utdelning av företagarinkomster från företag för direktinvestering i utlandet kan göras som utdelningar från bolag eller som ägaruttag ur kvasibolag.

Dessutom behandlas kvarhållna vinstmedel som om de vore fördelade och återförda till direktinvesteringsföretag i utlandet i förhållande till deras ägande av företagets eget kapital och sedan återinvesterade av dem.

Återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet kan vara antingen positiva eller negativa.

Bokföringstidpunkt: återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet bokförs när de intjänas.

I ENS förekommer återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet

a) som användning och tillgång i sektorernas konton för allokering av primärinkomster,

b) som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.