Förstasidan > Statistik > Växthusgaser > Begrepp och definitioner

Begrepp och definitioner

Biogen koldioxid (CO2-bio)

Koldioxidutsläpp som härstammar från biomassa uppstår vid förbränning av biomassa. Också biologisk nedbrytning t.ex. på avstjälpningsplatser och vid behandling av avloppsvatten orsakar biogena CO2-utsläpp, men dessa uppskattas inte separat. Till biomassa räknas t.ex. trä, biogas, avloppsslam och biologiskt nedbrytbart avfall. I Finland orsakas största delen av de biogena CO2-utsläppen inom skogsindustrin vid förbränning av svartlut; också annan energiförbränning av trä är en stor källa. De biogena CO2-utsläppen från förbränningen räknas inte som utsläpp från energisektorn inom ramen för inventeringen av växthusgaser, eftersom de ingår i kollagerförändringar inom markanvändningssektorn.

CRF-tabeller

Formbundna rapporteringstabeller (Common Reporting Format) som används inom det nationella systemet för inventering av växthusgaser och som godkänts av partskonferensen för klimatkonventionen.

Dikväveoxid (N2O)

Dikväveoxid (lustgas) är ett ämne som orsakar uttunning av ozonskiktet och en betydande växthusgas. Dess växthusgaseffekt per massenhet är omkring 300 gånger så stor som effekten från koldioxid. Mest dikväveoxidutsläpp orsakas av jordbruket.

F-gaser

F-gaser, dvs. fluorerade växthusgaser, är en gemensam benämning på HFC-föreningar (fluorkolväten), PFC-föreningar (perfluorkolväten), svavelhexafluorid (SF6) och kvävetrifluorid (NF3). De är starka växthusgaser (GWP 12-22800) vars utsläpp man strävar efter att minska genom internationella klimatavtal (bl.a. klimatkonventionen, Parisavtalet). Utsläppen av F-gaser rapporteras i inventeringen av växthusgaser. Den viktigaste källan till utsläpp av dessa gaser är kyl- och luftkonditioneringsapparater.

Flyktiga organiska föreningar utom metan (NMVOC)

NMVOC är den allmänna benämningen på lättflyktiga organiska föreningar, exklusive metan. Flyktiga organiska föreningar frigörs bl.a. i förbränningsprocesser samt vid användning av lösningsmedel. Kväveoxider (NOx) och NMVOC-föreningar reagerar under inverkan av solljus, vilket leder till att ozon bildas.

GWP-koefficienter

Koefficienter för GWP (global warming potential, global uppvärmningspotential) används när olika växthusgaser görs kommensurabla. I inventeringen av växthusgaser används de koefficienter ur IPCC:s utvärderingsrapporter som man enats om för respektive rapportering inom ramen för klimatkonventionen och EU. Från och med inventeringsåret 2021 används koefficienterna i IPCC:s femte utvärderingsrapport (AR5).

IPCC

IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), den mellanstatliga klimatpanelen, utarbetar vetenskapliga utvärderingsrapporter om hur klimatförändringen framskrider och motarbetas samt om hur man anpassar sig till den. Rapporterna är ämnade som underlag för nationellt och internationellt beslutsfattande. IPCC utarbetar också metodanvisningar för bedömning av nationella utsläpp och upptag av växthusgaser. Syftet med IPCC:s arbete är att ta fram nödvändig och relevant information för beslutsfattandet, men inte att styra beslutsfattandet.

I Finland ansvarar en IPCC-arbetsgrupp som tillsatts av Miljöministeriet för IPCC-arbetet. Gruppen sammanför forskare inom vetenskapsområdet och representanter för olika ministerier.

Indirekta växthusgaser

Kolmonoxid (CO), kväveoxider (NOx) och andra flyktiga organiska föreningar förutom metan (NMVOC) påverkar växthusgaseffekten bl.a. genom att bilda ozon (O3) och/eller koldioxid (CO2) eller dikväveoxid (N2O) i atmosfären. I inventeringen av växthusgaser kallas de växthusgaser i atmosfären som bildats av dessa föreningar för indirekta växthusgaser. Utsläppen av CO, NOx och NMVOC begränsas inom ramen för andra internationella avtal, såsom konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (CLRTAP = Convention on Long-Range Transboundary Air Pollutants), och omfattas inte av t.ex. Parisavtalets minskningsåtaganden. Utsläppen av dem rapporteras dock också i inventeringen av växthusgaser och indirekta växthusgaser beaktas i de totala utsläppen.

Inventering av växthusgaser

En inventering av växthusgaser är en årlig beräkning av utsläpp och upptag av växthusgaser inom en stats territorium i enlighet med IPCC:s metodanvisningar och kraven i de internationella klimatavtalen. Resultaten av inventeringen sammanställs i formbundna rapporteringstabeller och i en nationell inventeringsrapport. Inventeringen skickas årligen till EU-kommissionen. Dessutom sänds den till sekretariatet för FN:s klimatkonvention: vartannat år som en självständig helhet och vartannat år i anslutning till tvåårsrapporten i enlighet med Parisavtalet.

Klimatkonventionen

FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UN Framework Convention on Climate Change, UNFCCC), som undertecknades i Rio de Janeiro 1992.

Koldioxid

Koldioxid (CO2) är den mest betydande av de växthusgaser som mänskligheten ger upphov till. Största delen av den koldioxid som mänskligheten ger upphov till härstammar från användningen av fossila bränslen (bl.a. olja, stenkol och naturgas). En annan viktig utsläppskälla är förstörelsen av tropiska skogar och andra förändringar i markanvändningen.

Koldioxidekvivalent

Ett gemensamt mått på växthusgasutsläpp för att sammanräkna hur olika växthusgasutsläpp bidrar till att växthuseffekten ökar.

Kyotoprotokollet

Kyotoprotokollet, som lyder under FN:s klimatkonvention, är det första juridiskt bindande avtalet genom vilket utsläppen har minskats internationellt. Protokollet förpliktade de industriländer som nämns i bilagan att begränsa eller minska sina växthusgasutsläpp i enlighet med de landsspecifika åtagandena i bilagan (Kyotoprotokollets första åtagandeperiod 2008–2012). Åtagandena för utsläppsminskning uppdaterades för den andra åtagandeperioden (2013–2020).

Källa

Process eller verksamhet som frisätter växthusgaser, aerosoler eller förstadier till växthusgaser i atmosfären.

LULUCF

Sektorn markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i den nationella inventeringen av växthusgasutsläpp.

Markanvändningsklass

Markanvändningsklassen definieras på basis av den primära (huvudsakliga) eller den ekonomiskt viktigaste användningsformen för området ovanför markytan. Markområden klassificeras enligt användningen och å andra sidan enligt det som endera av naturen eller som en följd av mänsklig verksamhet finns på markytan. Ett visst område kan höra till bara en markanvändningsklass. Med markanvändning avses att ett område faktiskt används för något visst ändamål, inte t.ex. potentiell eller planerad användning

Mekanism för övervakning av växthusgaser (EU)

En av EU-parlamentet och rådet fastställd mekanism för övervakning av växthusgaser och genomförande av Kyotoprotokollet. Mekanismen förpliktar medlemsländerna att delta i EU:s gemensamma inventering av växthusgaser och övriga klimatpolitik samt uppföljning och utvärdering av de specifika åtgärder som vidtagits inom ramen för klimatpolitiken.

Metan (CH4)

Metan uppstår i samband med förruttnelse och rötning av organiskt material, t.ex. gödsel, avloppsslam eller biologiskt nedbrytbart avfall. Dessutom uppstår det i samband med husdjurs matsmältning, som är den största källan till metanutsläpp i inventeringen av växthusgaser. Utöver det ovannämnda bildas metan vid ofullständig förbränning och avdunstar vid behandling, transport och distribution av natur- och biogas.

Nationell inventeringsrapport

En rapport med resultaten från den nationella inventeringen av växthusgaser, som årligen ska sändas till FN:s klimatkonvention, Kyotoprotokollet och EU och i fortsättningen också till Parisavtalet. Inventeringsrapporten innehåller uppgifter om bl.a. utvecklingen av parternas utsläpp och upptag av växthusgaser, utsläppskällorna, de metoder, antaganden och informationskällor som använts vid beräkningen av utsläpp, osäkerhetsbedömningen och kvalitetssäkringen.

Nationella inventeringssystemet för växthusgasutsläpp

De internationella klimatavtalen (inkl. Parisavtalet) och EU förutsätter att varje land har ett system för bedömning och rapportering av utsläpp och upptag av växthusgaser. För systemet fastställs och rapporteras ansvarsfördelningen i samband med inventeringen samt lagstiftnings- och förfarandearrangemangen. I Finland har Statistikcentralen utsetts som den ansvariga enheten för systemet. Miljöministeriet har det nationella ansvaret för klimatkonventionen.

Nyckelkategori

En utsläppskategori som ska prioriteras i den nationella inventeringen av växthusgaser, eftersom den har en betydande inverkan på landets totala utsläpp av växthusgaser, mängden utsläpp/upptag och/eller utvecklingen.

Omräkning

Omräkning är den standardmetod som i samband med förändringar i metoder och källmaterial används för att säkerställa enhetlighet och konsekvens vid inventeringsberäkning. Omräkning innebär att estimaten omräknas med en och samma metod och enhetliga källdata för alla de år som inventeringen gäller

Parisavtalet

Klimatavtalet från Paris är ett internationellt, juridiskt bindande avtal om klimatförändringen. Målen i avtalet är att den globala medeltemperaturhöjningen ska hållas klart under två grader jämfört med förindustriell tid och att parterna ska vidta åtgärder för att uppvärmningen ska begränsas till under 1,5 grader. Avtalet ingicks den 12 december 2015 och trädde i kraft den 4 november 2016. Avtalet kompletterar FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som ingicks 1992.

Enligt avtalet ska framstegen i förhållande till målen granskas vart femte år. Den första helhetsutvärderingen görs 2023.

Det krävs att alla parter som anslutit sig till Parisavtalet vidtar ambitiösa, och med tiden allt striktare, åtgärder för att minska utsläppen, främja en anpassning till klimatförändringen, öka klimatfinansieringen, utveckla och överföra teknik, stärka aktionsberedskapen och öka transparensen. Parisavtalet innehåller inga kvantitativa åtaganden för utsläppsminskning, utan parterna förbinder sig i avtalet att bereda, informera om, upprätthålla och uppnå de nationellt fastställda bidragen. Parterna är skyldiga att uppdatera de nationella åtagandena med fem års mellanrum, och det nyaste målet ska alltid vara mer ambitiöst än det föregående.

Sänka

En process, verksamhet eller mekanism som binder växthusgaser ur atmosfären. Även ett sådant kollager som binder mer kol än vad som frigörs i atmosfären eller överförs till ett annat lager, kan kallas för en sänka.

Upptag (från atmosfären)

En kolsänka binder en kemisk förening som innehåller kol, vanligen koldioxid. De viktigaste kolsänkorna är hav och skogar. I samband med fotosyntesen binder alger och växter koldioxid ur luften till biomassa. När skogarnas trädbestånd växer binder det kol i betydande utsträckning. Kol ackumuleras i förnan, döda träd och jordmånen, men frigörs också vid nedbrytningsprocessen. Därtill löses kol upp i haven som koldioxid och i andra oorganiska former.

Utsläppsintensitet

Den totala mängden av ett utvalt utsläpp i förhållande till en viss storhet. T.ex. ton koldioxidekvivalenter per förädlingsvärde.

Växthusgas

De växthusgaser som ska rapporteras i inventeringen av växthusgaser är koldioxid CO2, metan CH4, dikväveoxid N2O samt fluorerade växthusgaser, dvs. F-gaser (HFC-föreningar (fluorkolväten), PFC-föreningar (perfluorkolväten), svavelhexafluorid SF6 och kvävetrifluorid NF3). Andra viktiga växthusgaser är vattenånga, ozon samt s.k. CFC- och HCFC-föreningar som ingår i Montrealprotokollet. Växthusgaserna försvårar återreflekteringen till rymden av solens värmestrålning, vilket medför att klimatet blir varmare.